Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Så snurrar hans ord

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

SNURRA MIN JORD, GRATTIS LASSE  | 80-årsföreställning till Lars Forssells minne | Jonas Karlsson, Arja Saijonmaa, Lill-Babs, Peter Jöback med flera | Regi Lars Löfgren | Vasateatern, Stockholm

Okej, jag kan vara sist i Sverige, men i går förstod jag Lill-Babs storhet.
Den här kultursidans forne redaktör Björn Nilsson skrev förordet till en av Lars Forssells artikelsamlingar, Brokigheten. Där förklarade han vad det var hos Forssell som han gillade bäst: ”hans oförsvurenhet, hans antikonformism, hans i sanning irriterande vana att kliva in på scenen från precis det håll han behagar”.
När Vasateatern i går firade Lars Forssells minne på hans 80:e födelsedag var det Monica Nielsen och Lill-Babs Svensson som stod för antikonformismen. Nielsen med suverän textbehandling och Lill-Babs med sångerna rakt från solar plexus.
Så var det för fägringens skull som man engagerat Magnus Carlsson, Peter Jöback och två andra yngre lovande musikalartister? Tror verkligen inte producenten att man kan fylla Vasateatern med good old litterär kabaré? När man lyxar med urmusikanterna Monica och Carl-Axel Dominique och urproffsiga Nielsen och Svensson på scen. Det tror jag.
Nielsen gör ”A.A. Milne In Memoriam”, Forssells minnestext och Puh-parafras med den tröstande andemeningen att författaren lever vidare. Lill-Babs sjunger ”Jag vill leva” och ”Vad blev alla vänner av” varpå Krister Henriksson läser ”Inte är det kärlek” ur diktsamlingen Förtroenden och det går att skära ut stora tårtbitar stämning i luften på Vasan.
När Arja Saijonmaa klär ut sig till glädjeflicka och sjunger ”Jag heter Hamburg” blir det bara dumt – en grimas.

För två veckor sedan skrev Annette Kullenberg (Expressen 30/12-07) i en artikel på den här sidan att var det ”något som utmärkte Forssell var det hans brist på hyckleri. Han såg igenom allt slags falskhet.” Det är hårt att kalla Saijonmaa eller den mallade musikalrösten för falsk, men Forssells texter kräver att man läst, förstått och (åtminstone i teorin) levt dem.
Det är den där opåklädda bakis-i-badrockskänslan man måste hitta, inte den stajlade brallans.
Krister Henriksson avrundade själv med ”Ett sista glas”. Han kan inte sjunga. Det var inte viktigt.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!