Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Så många ord, så lite innehåll

Christian Kracht. Foto: ERSATZ
"De döda".
Ulf Olsson. Foto: BJÖRN DALIN / STOCKHOLMS UNIVERSITET

Christian Krachts nya roman hyllas av Karl Ove Knausgård och Sjón, men Ulf Olsson hittar ingen som helst mening med "De döda".

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. Det börjar och slutar med två självmord, rituella och groteska. Självmorden inramar en rad patetiska livsöden, gestaltade av den schweiziske författaren Christian Kracht: inte för inte heter hans roman i Anna Bengtssons översättning ”De döda”.

Utgåvan är försedd med lovord av Karl Ove Knausgård och isländske Sjón, men jag tvekar: det är som om Kracht försöker locka en död romanform till liv, och resultatet är tvetydigt och inte så lite obehagligt. Man får gå tillbaka mer än hundra år, till det förra sekelskiftet, för att hitta modellerna Kracht utgått från: de överspända dekadansromanerna. 

Kracht berättar om ett tyskt-japanskt filmprojekt i det tidiga 1930-talet, och vi följer regissören Nägeli och skådespelaren Amakasu, hur de möts och hur de skiljs åt, deras respektive undergångar. Och romanen skrivs på ett utstuderat språk, som under hårt tryck. Som bäst har den ibland en skarp intensitet – men det dominerande intrycket är något helt annat.

 

LÄS MER – Ulf Olsson: Malou von Sivers ger mig ingen nåd

Det luktar skit

Överspänd är denna roman: om något luktar skit så skrivs det som ”den översöta bouqueten av exkrementer”, en kvinnas kön luktar ”förruttnelse och pestilens”, en yngre kvinna betraktar sina handleder och kallar dem ”burschikosa”, – vilket tycks betyda ”studentikosa”. Hur nu handleder kan vara sådana? 

Den här typen av återkommande lyrism, där inget fenomen är för futtigt för att laddas med adjektiviska bestämningar, är litteraturens motsvarighet till byråkratprosa: den är till för de införstådda, de redan inordnade. Den är rituell, den låtsas uttrycksfullhet men är bara tomma ord.

Regissören Nägeli erfar som barn den ”oanständiga, urskillningslösa naturens grymhet” – hans kanin bet honom när han sträckte in ett finger i buren. Denna stilkonst vacklar med andra ord betänkligt nära det pekoralistiska.

Tokyo och Berlin

Kracht fyller sin roman med en heideggersk närvaro-mystik som smakar rätt illa. 1930-talets Tokyo beskrivs som en stad ”fullständigt fri från det vulgäras skavanker”, japaner är ”genomträngda av varat, av universums ögonblicklighet”. Detta i kontrast till Berlins vänsterintellektuellla: de super – men närvarar inte, tvärtom går de i exil.

”De döda” är en underlig roman, överlastad och därför krängande. Här dyker Charlie Chaplin upp, på det besök i Japan då en grupp officerare försökte mörda Chaplin för att provocera fram en japansk-amerikansk kris. Men här är det i stället Chaplin själv som förvandlas till en avsiktlig mördare. 

Så dags har läsaren kanske invaggats i den ”språklösa melankoli” som Nägeli lider av. Läsaren blir en medlidande: så många överflödiga ord för att komma åt denna språklöshet? 

Om man nu alls bryr sig.

 

LÄS MER – Ulf Olsson: Att läsa henne första gången är att utsätta sig för en stöt genom hela kroppen

 

ROMAN

CHRISTIAN KRACHT

De döda

Översättning Anna Bengtsson

Ersatz, 175 s.

 

Ulf Olsson är professor i litteraturvetenskap och medarbetare på Expressens kultursida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!