Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Så lurar Kreml svenska medier att återge lögner

Peter Pomerantsev är författare och visiting senior fellow på London school of economics. Foto: Filip Van Roe © Reporters
Aftonbladets redaktion i Stockholms city. Foto: DN TT NYHETSBYRÅN

Aftonbladet har fått hård kritik för sina artiklar där forskaren Martin Kragh anklagas för att arbeta för brittisk underrättelsetjänst.

Peter Pomerantsev skriver om vad som händer när seriösa svenska dagstidningar återger Kremllanserade konspirationer.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT | DESINFORMATION. När denna tidning kontaktade mig för en artikel om Kremls informationsverksamheter greps jag av blandade känslor. Skulle jag hjälpa Putin genom att skriva? Bara genom att analysera dem skulle jag kanske ge plats åt påståendena från Kreml.

Även när man avslöjar falska eller snedvridna fakta riskerar man ju att förstärka dem. Så vore det bättre att inte säga någonting alls? Att inte skriva något som helst, bara strunta i de spel som Kreml håller på med. Men om nu Kreml vill tysta all kritik? Skulle alltså min ”strategiska tystnad” vara ett nederlag? För när man tänker på det – vad är det egentligen Ryssland vill med allt hackande, alla läckor, med svärmarna av nättroll och cyberarméer?

Det finns som ni svenskar säkert vet en långvarig kalla kriget-tradition av (des)informationskampanjer, tidigare kända som ”active measures” – aktiva åtgärder.

KGB och deras allierade i den sovjetiska säkerhetstjänsten ville sprida falska nyheter eller missledande information för att så splittring och kaos i västländerna: allt från historier om att USA skapade aids som ett vapen till att publicera namn på påstådda CIA-agenter i hela världen – några verkliga och andra vanliga människor som därmed smutskastades. Den övergripande strategin för de här kampanjerna är än i dag att få ickeryska, respekterade medier att föra dem vidare.

Rysslands president Vladimir Putin. Foto: ALEXANDER NEMENOV / AP TT NYHETSBYRÅN

 

Journalister förleddes av Kreml

Ta till exempel Kremls hackande och läckor av demokratiska politikers mejl inför det amerikanska valet 2016. Mejlen fördes vidare i traditionella nyhetskanaler och blev föremål för en uppblåst debatt. Mejlen hade faktiskt ett visst nyhetsvärde då de visade på rivalitet och jäv. Men att de spreds under en avgörande tid när Donald Trump låg illa till, medan inga motsvarande mejl släpptes från Republikanerna, innebar att debatten förvrängde bevakningen till förmån för Trump.

Sedan dess har många journalister vridit sina händer: om de så lätt hade låtit sig förledas av Kreml, hur skulle de bete sig nästa gång?

En lösning är att helt enkelt bojkotta stoff av den här typen. Det är vad som gjordes i Frankrike under slutspurten inför det franska presidentvalet. När en mängd mejl och dokument om Emmanuel Macron släpptes online strax före valet valde alla tidningar att strunta i dem. Det är den strategiska tystnadens väg.

Något liknande hände i Storbritannien när anonyma hackare publicerade material från den brittiska tankesmedjan Institute for statecraft på nätet: Dokumenten visade hur smedjans ”Integrity initiative” hade fått bidrag från landets utrikesdepartement i syfte att skapa workshops och underlag som analyserade och avslöjade ryska kampanjer i väst. Dessa innehöll listor på experter i ämnet (inklusive mitt eget på UK-listan) som ”Integrity initiative” mejlade till för att bjuda in till pågående eller kommande evenemang.

Sajten är stängd sedan hackerattacken.

Kremls trollfabriker

Det finns mycket att kritisera i institutets tillvägagångssätt: de var exempelvis inte öppna med hur deras evenemang finansierades. Men hur storyn framställdes av Kremlanknutna nätkonton och statsmedier var att detta i själva verket var en underrättelseverksamhet och att alla som fanns i kontaktdatabasen lydde under säkerhetstjänster. 

Kreml kan inte förneka sina egna trollfabriker och fake news-sajter

Avsikten var att framställa en påhittad likvärdighet mellan Rysslands och västvärldens informationsaktiviteter. Kreml kan inte förneka sina egna trollfabriker och fake news-sajter – men man kan hävda att de bara gör samma sak som alla andra.

De flesta brittiska medier ignorerade det hela: tanken på att en liten organisation skulle kontrollera landets mest berömda krönikörer och experter var bara fånig. Och det journalistiska uppdraget består även av valet att inte publicera.

Problemet är dock att det i dagens digitala värld finns så många sätt som en story kan spridas på. Horder av botar, troll och ”alternativa” nyhetssajter, liksom även Kremls egna medier, kan trumma ut den och rikta sin berättelse mot en noga utvald publik.

AFTONBLADET OCH DE HACKADE DOKUMENTEN

Martin Kragh är chef för Rysslands- och Eurasienprogrammet vid Utrikepolitiska institutet och docent vid Institutet för Rysslands-och Eurasienstudier i Uppsala. I Aftonbladet har han i flera texter anklagats av kulturchef Åsa Linderborg för att arbeta för den brittiska underrättelsetjänsten. Anklagelserna utgår från de hackade dokumenten från ”Integrity initiative” som Peter Pomerantsev skriver om i artikeln.

Ett stort antal forskare och publicister har kritiserat Aftonbladet Kultur för att föra fram icke bevisade påståenden. 

Bland annat skrev Dagens Nyheters ledarsida: ”Aftonbladets kampanj mot Kragh är inte journalistik – det är förtal”. Svenska Dagbladets kulturchef skrev att Aftonbladet Kulturs uppgifter var ”anmärkningsvärda” och framförda på ”lösa grunder”. 

Nyligen publicerade Sveriges Television på sajt och i tv en omfattande granskning av Aftonbladet Kultur, Åsa Linderborg och anklagelserna mot Martin Kragh. Åsa Linderborg publicerade därefter en ny text med olika förklaringar, men kulturchefen skrev också: ”Det ursäktar dock inte allt jag har skrivit om Martin Kragh.”

Så ett annat sätt att ta sig an ämnet utan att förstora dess budskap är att visa hur det hela fungerar – att flytta sig från innehållet till strukturen, visa hur någonting uppstår i internets mörka hörn för att till slut nå de seriösa medierna.

Digitala verktyg låter oss göra det på ett allt mer iögonenfallande sätt. Ett av de bästa jobben som rör ryska desinformationskampanjer i Syrien har spårat hur falska nyheter först planteras på obskyra ställen, sedan mångfaldigas med botar och troll för att slutligen publiceras i ryska statsmedier. Ett helt ekosystem avsett att normalisera lögner.

Manipulation av opinionen

Den sortens analys kan vara det bästa motdraget. Målet för Kremls kampanjer är ju att lura medierna att föra ut sina budskap. Men genom att analysera taktiken bakom dem förändras det hela, man avmystifierar tillvägagångssättet och visar hur Kreml försöker manipulera opinionen.

Men det medför också risker. För regimens mål med sina kampanjer är att demonstrera sitt allvetande. I den meningen blir det att åka fast nästan halva poängen: ju mer vi fokuserar på Kremls desinformativa framgångar, desto mer imponerande kan de verka vara. Kanske skulle vi sluta upphöja vad de sysslar med till ”informationskampanjer” och i stället kalla det för regeringsstyrd skräppost?

Om en seriös mediekanal kan vara så dåraktig, varför ska man då lita på något ”välrenommerat” massmedium?

I vilket fall som helst måste journalister lära sig det svåra tricket att rapportera om kampanjerna utan att förstora dem, att beskriva och förminska på samma gång, och att alltid uppmärksamma riskerna med att skriva (och läsa) om dem. För om det finns ett enda mål för kampanjerna är det medierna – och sålunda själva demokratin.

När seriösa svenska dagstidningar, för att ta ett exempel, återger Kremllanserade konspirationer om ”Integrity initiative” är offren inte enbart de oskyldiga människor som förtalas, utan också det journalistiska hantverket. Om en seriös mediekanal kan vara så dåraktig, varför ska man då lita på vilket ”välrenommerat” massmedium som helst om någonting alls?

En av flera artiklar där Aftonbladets Åsa Linderborg spekulerar utifrån de hackade dokumenten från ”Integrity initiative”.

Och även om en tidning sig ovetande förmedlar desinformation, eller mångfaldigar den i försök att avslöja den, eller struntar i alltsammans för att sedan anklagas för självcensur … i samtliga sådana fall kan man höra Kreml skratta: 

Titta på alla dessa försvarare av demokratin, se så lätt vi kan lura dem!

 

Av Peter Pomerantsev

Peter Pomerantsev är författare och visiting senior fellow på London school of economics, specialiserad på propaganda och medieutveckling. Hans bok ”Ingenting är sant och allting är möjligt” (Ordfront, 2016) om det ryska mediesamhället och Putins postmoderna diktatur har rönt stor framgång och översatts till mer än ett dussin språk. Peter Pomerantsev skriver i medier som Financial Times, London Review of Books, Politico och Atlantic.

 

Översättning från engelska: Nina Lekander.

 

 

Martin Kragh intervjuas i Expressens tv-program/podd ”Ledarsnack”.