Så levde de olyckliga i alla sina dagar

THE BLUES. Astrid Lindgren skrev om känslorna i den blå timmen.
Foto: Jan Düsing

Valerie Kyeyune Backström uppskattar Astrid Lindgrens sorgesamma berättelser som nu utkommer i novellformat.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Nu för tiden är det inte modernt med de gamla, sedelärande barnsagorna, ofta grymma och skrämmande i sin uppfostringsiver. Även om det så klart finns en uppsjö av böcker, och ett långt mer varierat utbud av tematik än vad Struwwelpeter/Pelle Snusk-eran erbjöd, kan jag ändå sakna de där onda sagorna.

Om man förr i tiden skulle skrämma barn till lydnad, var under min uppväxt på 1990-talet sensmoralen närmast det motsatta: barn skulle läsa färgstarka böcker om att ha kul, att dela äpplen och ha fred på jorden, inte om barn som svälter ihjäl för att de vägrar äta sin soppa.

Även om de gamla sagorna både var ruggiga och inte alltför sällan rätt dumma i sina slutsatser fanns det ändå något visst i dem. Kanske förståelsen, erkännandet av att jorden varken är en rättvis eller alltid särskilt trevlig plats.


Så mycket i barndomen är också kantat av denna falska förväntan på glättighet; man ska skratta och vara glad och sagorna ska handla om ännu mer rosenkindade skrattande barn.

Det var ganska tröttsamt som jag minns det, då man rymde ett helt universum inuti. Det rymdes faktiskt både sorg och melankoli och eftertänksamhet, bredvid glättigheten, i det lilla barnhjärtat.

Därför är det med glädje jag läser Astrid Lindgrens återpublicerade berättelser i novellformat, som måste kategoriseras som något mellanting. De fyra novellerna skrivna för barn har nämligen alla något gemensamt: de bär på en sorg, eller det där lite odefinierbara, som känslorna som uppstår under den blå timmen. Passande, då två av sagorna kretsar kring just denna tid.

"I skymningslandet" berättas om pojken som inte längre kan gå, som är sängbunden, men varje kväll får åka till Skymningslandet där han både kan flyga och gå. Skymningslandet är här gott och stärkande, det ger pojken möjlighet att för en kort stund vara fri och lycklig.

I "Tu tu tu!" lever i stället skymningsfolket i underjorden, och de är både mystiska och svekfulla. De luras och hämnas på det hemska folket ovanför som förstör deras underjordiska tillvaro.


Kontrasten mellan fattigdom och rikedom speglas i "Prinssessan som inte ville leka", där en rik sessa får livskraft av en fattig flicka. Men allra bäst är kanske "Märit", som på 18 sidor hinner klämma in både obesvarad kärlek och barnadöd utan att bli sentimental eller klä allt i ett rosenskimmer.

I stället får det vara precis så snöpligt och orättvist som världen och dess befolkning många gånger är. Livet går vidare och ingen bryr sig om vissa barn, inte ens deras föräldrar.


Det är fint hur Lindgren sällan moraliserar, de vuxna kan vara lite dumma eller brista i sin eftertänksamhet, och barnen får förstå mer än de vuxna inser. Precis som det brukar vara. Och de yngre tillåts vara båda tappra och rädda, fega och likgiltiga, snarstuckna och generösa. Det är en ganska svårfunnen kvalitet i barnlitteraturen.

När Lindgren skriver för vuxna i "Luise Justine Mejer" kommer hennes mer humoristiska sidor fram, och det är faktiskt en riktigt underhållande och rafflande återberättelse av en tysk kärlekshistoria från 1700-talet, även om den också slutar i död och tragedi. Så klart. Precis som det ska vara.


Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.

NOVELLER

ASTRID LINDGREN
I skymningslandet
Tu tu tu!
Prinsessan som inte ville leka
Märit
Luise Justine Meje

Novellix förlag