Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Så låg hon med spruckna knarkkondomer i magen

Lo KauppiFoto: Saga Berlin / Leopard
”Två vita dvärgar”.Foto: Leopard

Lo Kauppis succédebutroman byggde på hennes självbiografiska monolog.

Amanda Svensson läser en något sömnig men generös uppföljare.  

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Lo Kauppi dundrade in på svenska teaterscener med den självbiografiska monologen ”Bergsprängardottern som exploderade” 2004 (senare utgiven som bok på Norstedts). Monologen, som skildrar en uppväxt bland missbruk, medberoende och ett inlärt hat mot den egna finskheten, var ett starkt politiskt projekt – ett försvar för det välfärdssamhälle som hjälpt Kauppi till ett annat liv än det hennes ätstörningar och missbruk riskerat att döma henne till.

Romanen ”Två vita dvärgar” är en form av uppföljare till ”Bergsprängardottern”… och tar avstamp i detta parallella liv som inte blev. Den börjar på Arlanda, där nittonåriga Lena ligger på golvet med spruckna knarkkondomer i magen och tror att hon ska dö. Det är ett sliding doors-ögonblick – Lena ber om ett andra liv, och får det. Hon överlever, byter namn till Lo. Får behandling för sitt amfetaminmissbruk, lär sig hålla kroppshatet i schack, går från ”sämst i skolan till bäst på Komvux”. Tids nog hittar hon ett slags mening i tillvaron genom teatern, och kommer in på scenskolan i Stockholm.

Hamnar till slut på Hinseberg

För parallell-Lena går det sämre. I stället för vård blir det häktet. Hon fortsätter knarka, flyr till London och hankar sig fram ett tag i strippkvarteren i Soho, återvänder till Sverige när hon blir gravid och lyckas få plats i ett metadonprogram. Håller sig darrigt drogfri för dottern Sols skull, men faller igen när ett ynkligt misstag får staten att ta sin hand ifrån henne, hamnar till slut på Hinseberg.  

Samma utgångspunkt, två skilda utfall – åtminstone på papperet. I flera avgörande hänseenden lever Lo ett drägligare liv än Lena, men ursprungssmärtan är densamma. Klassresan är inget magiskt trollspö, både självhatet och omvärldens dömande blickar finns kvar. 

Den psykologiska gestaltningen av Los kamp för att hålla sig på fötter – och sedan, kanske, någon gång också bli lycklig – är utförlig och komplex. Samtidigt försvinner tyvärr hennes kvarlämnade jag Lena lite ut i periferin, reduceras till ett slags mörk spegelbild som inte träder in i berättelsen igen förrän hennes liv verkligen skiter sig.

Scener som river i en som klor

”Två vita dvärgar” har glimrande ögonblick, men är ingen fullträff. Kauppi har en generös berättarstil som inte gör åtskillnad på stort och smått, viktigt och oviktigt, och resultatet blir en känsla av övermättnad, förlorat fokus. Här finns scener som river i en som klor och fyller en med vrede, sorg, skratt, men de ges inte den tyngd de förtjänar. Kauppi dröjer sällan kvar vid det som verkligen känns, i stället lunkar boken på i en jämn och något sömnig takt. Det är synd på en roman med så mycket sprängkraft – i en mer koncentrerad form hade den kunnat vara rena dynamiten.

Amanda Svensson är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är ”Ett system så magnifikt att det bländar”.

ROMAN

LO KAUPPI

Två vita dvärgar

Leopard förlag, 468 s.