Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Staten rånar oss på vårt arbete

Biblioteksersättningen är skrattretande låg. Foto: DN / TT NYHETSBYRÅN
Daniel Sjölin Foto: OLLE SPORRONG

I poesidebatten har marknadsvärden använts som ett hån, men vem är det egentligen som ser löjlig ut? 

Daniel Sjölin uppmanar författarkåren att kämpa i stället för att vara så lättlurade.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | DEBATT. I lokalreportaget söker en ärtig reporter upp en gammal gumma i en stuga i Lit. Vi följer med in i verkstaden. Skrov till nyckelharpor hänger på väggen, gumman tar fram ett bräde som jag känner igen, men som reportern aldrig sett. 

"Det är en gammal kvärrty från nittratale" säger hon och börjar knattra. "Jag brukar börja med ett lager Såssyr. Di andra struktirallisterna fäster inte. Men egentligen ska dä nog gå bra mä vilken tärorätiker som helst. Sen ska man ljuda som en präst när man läser di högt. Så gjorde di förr."

"Ja", säger reportern. "Här i jämtländska Lit bevaras konsten att tillverka gammal samtidspoesi." 

Jag rasar i Fatboyen. Vilka charlataner! Men innan toffeln träffar tv:n blir det oförklarligt riksnyheter. 

Svenska Akademien repar sig

En ständig sekreterare (som verkar vara en cyborg) står nedhissad framför ett pressuppbåd på Island. Bakom henom två äldre bröder, ene petar näsan andre stoppar mun. 

Mellan dem ur det jordstampade golvet sticker en cylinder upp. Den ene brodern visar hur det går till när de en gång vart tionde år bygger på den med en bred ring full med – vad som nu visat sig vara – minutöst inristad bildskrift. Skriftcylindern drar hundratalet meter ner i jorden, tusen år, generation för generation, en hybrid mellan en isborrkärna och Trajanuskolonnens bildfris. En enda lång episk berättelse. 

Akademien tillkännagiver på stört att årets Nobelpris tilldelas hela denna hittills okända litteratur, för vilken bröderna är två högst förvånade representanter. De fattade inte att det var poesi.

Trajanuskolonnen i Rom. Foto: SHUTTERSTOCK / SHUTTERSTOCK

Jag vaknar med andra toffeln i handen och inser att min prosahjärna har försökt smälta den senaste tidens poesidebatt, som började här i tidningen med Victor Malms fråga om inte samtidspoesin formmässigt befinner sig i en förvaltningsfas. 

Ur detta blommade alla möjliga kreativa mothugg och frågor om förlagens och kritikernas roll och förstås poeternas ekonomiska villkor, där en retorik hämtad från företagsvärlden enligt Mikaela Blomqvist i GP är ett givet skällsord. 

Vad händer om vi går all in med en sådan retorik?

Det stora lurendrejeriet

Min bror, som knåpar egna mjukvaror, har aldrig skrattat så mycket som när jag berättade om författarnas villkor. Tänk om staten skulle ta hans program, som han levt på nudlar i flera år för att utveckla, och dela ut dem gratis på biblioteket under samhällsnyttans flagg – mot en krona per nerladdning! 

Korvören som han inte ens får utbetalat, utan samlas i en fond, som han måste konkurrera med andra programmerare om i ett mystiskt stipendiehades. Allt medan de butiker som dumt nog ändå försöker sälja programmet för pengar gör billighetsutgåvor som kallas pocket och som går ut på att han inte heller ska få betalt eftersom de är så fult förpackade. 

En krona per utlån är en sanslös upphovsrättsstöld utförd av en stat – för att dumpa värdet på hel bokmarknad. Författarna borde ha anslutit sig till Pappers i stället för att starta ett eget författarförbund. Kanske hade man då inte varit offer för pris-och-status-jönseriet och dess medföljande idiom. 

 

 

Kapitalismen söker urholka värdet på material och arbete, och staten hela tiden öka tillgängligheten. Förödande kombo i vår tid för upphovspersoner. 

Poesin är ju överallt på alla fronter, på musikscener och estrader, i film och grafik och konst och till och med hemma hos Bob Dylan. Men ytterst lite av detta guld kan utvinnas till den legering som kallas ISBN-stämplad diktsamling, och som många av oss samlas kring likt en flock förfärade scouter runt en klunga snödroppar som råkat sticka upp i februari. Hurskadetgåhurskadetgå. 

En prototyp mot rovdriften

Vad har då gumman i Lit och näspetarna på Island med det här att göra? Emedan en prosahjärna är genuint ondskefull, ponerar jag att det som mina drömmar förringar mest i själva verket borde värderas högst: Förvaltandet av det till synes aningslösa hantverket att förädla ett fysiskt föremål med språk.

 

 

För ett par år sedan mötte jag ett gammalt näringslivsproffs från svensk storindustri, som numera höll sig med en avhoppad kritisk hållning och ett alternativt alias som poet och nyskapare. Denne Erik Ottosson gav mig en träbit i handen (se bild nedan). Ett konsthantverk. 

Diktverket "Kronan" av poeten och nyskaparen Erik Ottosson. Foto: ERIK OTTOSON / ERIK OTTOSSON

I den ett chip – höll jag den intill telefonen kom det upp en diktsamling på skärmen. Även röster och bilder. Om man vill kunde man utveckla den till att exempelvis bli varm eller signalera om någon annan på jorden just nu aktiverade sitt exemplar. 

Ni hajar – ett slutet kommunikativt nätverk – det var viktigt. Textinnehållet som avglans kunde givetvis tankas ner som en demokratisk plikt för ett bibliotekslån men som artefakt gick det inte att devalvera dess värde – dikten var på väg att bli ett med hantverksföremålet. 

Bild av textnivån i diktverket "Kronan" Foto: ERIK OTTOSSON

Förslut! Förslut!

Eller för att, som gumman i drömmen, tala med lingvisten Ferdinand de Saussure: tecknet och dess betydelse var ett och samma. Ottossons "Kronan" är en prototyp mot rovdriften på bokens värde. Kan inte masstillverkas, tokreas eller gratisskänkas och som skapar sysselsättning lokalt. Galet, men genomtänkt galet. 

Jag dumgillar poesi för mycket för att kunna bena i estetiska formproblem för samtidslyriken (romanen är i så fall knappast livligare) men om de finns är det inte konstigt med tanke på att den är oavsiktligt intryckt i ett hörn av både marknadskrafter och politiska krafter, såväl som akademiska och journalistiska, där boken ligger kvar mellan sina pärmar på perrongen medan resten av poesin åkt i väg på baluns. 

Vad händer om den i stället för att flåsa efter, klättrar in i konsthantverket och blir skulptural? Eftersom förlagen knappast vågar börja 3D-printa, så höjer jag tofflan i skyn och ropar ur Fatboyen: Hören SCA, hören Stora Enso och Holmen: Skicka era bästa produktutvecklare till hembygdsgårdarna, till konstskolorna och skrivarutbildningarna! Låt byrålådorna sjunga!

 

Daniel Sjölin är skribent och redaktör på Expressens kultursida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!