KRÖNIKA. Redan för flera veckor sen hade jag bekanta som bestämde sig för att packa bilen med torrvaror och ta några veckor på landet. De var i och för sig inte sjuka och hade inte varit i något riskområde heller men antalet rubriker hade passerat gränsen där det blev socialt accepterat att släppa allt och sticka, och de tänkte inte slösa ett sådant guldläge.
Innerstadsmammorna som bestämde sig för att förlänga sportlovet verkade inte heller lida särskilt av att få stanna hemma och kura med ungarna ett tag till, helt legitimt. Man kan ju inte vara nog försiktig, sa de till varann.
Samtidigt som intensivvårdsplatserna fylls upp och världsekonomin kraschar verkar förvånansvärt många inte ha några svårigheter att se uppsidan med undantagstillståndet. Det var inte så himla illa, att inventera skafferierna och kanske starta ett bak i stället för att flåsa i pendlingstrafiken. Ingen grät över att veckans gruppklass i bootypump ställdes in, telefonmöten gick visst ungefär lika bra.
Gretas förtjänst eller inte, konsumtionskritiken är folklig nu.
Risken verkar vara att en del av människorna i karantän, frivillig eller ej, kommer upptäcka att de inte alls blev olyckliga av pandemin, utan tvärtom. Att arbeta mer hemifrån har stått i toppen på folks, särskilt kvinnors, önskelistor i åratal, men har varit ouppnåeligt för de flesta. Nu är plötsligt tanken på ett mer harmoniskt liv inte så förbjuden längre. Att stanna hemma kanske rentav är det ansvarsfulla alternativet.
Så har det inte alltid varit. För ett drygt år sedan var jag och mina kollegor i podden Della Q föremål för debatt. Malou von Sivers sa att vi gick emot det hon kämpat för länge, i podden ”Lunch med Montelius” kallades vi kretiner och andra debattörer jämförde oss givetvis med Donald Trump. Brottet vi begått var att jag inte hade mina barn på dagis och att jag arbetade hemifrån. Att inte offra allt för att kunna jobba och konsumera så mycket som möjligt var då ett svek mot tillväxten, kvinnokampen, ja, mänskligheten i stort.
Det var då det. Svenskarna som nu trivs hemmavid är människor som redan börjat ifrågasätta sina urbana, moderna liv. Även de som inte själva är utbrända är övertygade om att något är grundläggande fel i samhället. Utflyttningen från Stockholm var förra året större än inflyttningen och vartannat svenskt tv-program flirtar numera med idén om att bryta sig loss. Köpa en bondgård eller segla över Atlanten, vad som helst som känns som motsatsen till bostadskö, sömnbrist och Klarna-brev. När jag lyssnar på Alexander Pärleros intervjuer med framgångsrika människor i Framgångspodden är tipsen oftast meditation och skogspromenader, inte högre tempo och mer saker.
Gretas förtjänst eller inte, konsumtionskritiken är folklig nu. Att överdrivet resande skulle straffa sig på ett så här bibliskt sätt stämmer väl med den allmänna avsmaken för överflöd. Affärerna stänger? Flygplaterna tomma? Massiv nedgång och global lågkonjunktur? Lika bra! De tjänade oss väl inte väl ändå.
Oavsett pandemins utfall kommer virusrädslan kanske inte bara lämna oss med sämre fonder och bättre handhygien, kanske kommer några av oss också ha hunnit tänka på vad de egentligen mår bäst av.
Av Anna Björklund
Anna Björklund driver podden ”Della Q” och hörs även i Tankesmedjan i P3.
När blir SD ett hot mot svensk teater?
Nytt avsnitt av ”Kulturkriget”.
Denna vecka möts Ulf Brunnberg, Suzanne Osten och Gertrud Larsson i en debatt om svensk teater.
Dessutom berättar författaren Stig Larsson om sin upplevelse av att refuseras och censureras av Dramaten. ”De har sina fördomar och jag får delvis skylla mig själv – jag har ju varit så jävla otrevlig.”