Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Så här var det på Arnaults sista fest

Jean-Claude Arnault. Foto: ERICH STERING / DN
Jakob Nilsson. Foto: PRIVAT.

Jean-Claude Arnaults omsusade svitfest i anslutning till Bokmässan i Göteborg hölls för sista gången den 29 september 2017. 

Jakob Nilsson minns en tillställning som illustrerade litteraturvärldens maktförhållanden. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

BOKMÄSSAN. ”Park. Översta våningen, knacka på sviten”, är sms-svaret från en vän på min fråga om var vi ska mötas upp för en öl.

Det är fredag 29 september 2017 i Göteborg. Min första bokmässa.

Jag åker upp med hissen och knackar på sviten.

Efter en stund öppnas dörren. Jag känner igen mannen som öppnar, från en bildgoogling efter att för första gången hört om Forum, då beskrivet för mig som en plats bara för kulturvärldens elit.

”Vem är du då?” säger Jean-Claude Arnault samtidigt som Horace Engdahl tar sin rock och tränger sig förbi i dörröppningen. En bleking ersätter en annan, tänker jag. Sist jag fick den frågan i dörren till en fest var också i Blekinge.

På frågan i dörren till högstadiefesten gällde det att svara vilken klass man gick i och vilka man kände.

Jag gick i åttan, de som hade festen var äldre. Jag kände bara en person där. Jag kände inte honom heller egentligen. Kände ingen. Eller: ingen kände mig. 

Jag hade börjat låna hela pappas kvällstidning, inte bara sporten. Börjat läsa ledare och nyheter på snusfläckiga sidor. Snart också kultursidorna. Gått till biblioteket på tider då risken var låg att möta någon från skolan, lånat böckerna jag läst om.

Mellan raderna upptäckt ett yrke: kulturjournalist. Men det höll jag för mig själv, la medvetet till några fel på proven i skolan.

På frågan i dörren till högstadiefesten gällde det att svara vilken klass man gick i och vilka man kände. Nu gällde det att säga vilka man skrev för och vilka man kände.

En ung debutant halvsover på sängen i sovrummet.

”Jaha, kom in då”, säger Jean-Claude Arnault.

Ett vardagsrum och ett sovrum, båda med dörrar till balkongen. Heltäckningsmattor och utan den lyx man förknippar med ordet svit. Serveringspersonal, unga kvinnor i vita skjortor, häller upp rött vin och ställer ut glasen. En ung debutant halvsover på sängen i sovrummet.

Jag tar ett glas och går ut på balkongen. Egentligen stor men nu trång av folk med cigaretter och rödvinsglas. En profilerad skrivlärare är jättefull och sitter och skriker i en stol.

Liksom på den där högstadiefesten känner jag mig som en infiltratör som när som helst kommer att avslöjas. Jag har kommit långt men egentligen inte kommit någonstans.

Jag ser författare, förläggare, kritiker och kulturjournalister.

Jag tänker på den franska sociologen Pierre Bourdieu. Sviten är som en levande skiss över det han kallar det litterära fältet.

Jag ser författare, förläggare, kritiker och kulturjournalister. Alla med högt kulturellt kapital, begreppet Bourdieu är mest känd för. Det visar hur privilegierade samhällsklasser behåller sin status med god smak.

Sedan bildgooglingen hade jag förstått att Jean-Claude Arnault hade högt kulturellt kapital. Jag hade också hört att han var otrogen mot sin fru, Akademiledamoten Katarina Frostenson och att han raggade på unga kvinnor. Toppen av isberget, skulle det visa sig knappt två månader senare.

I Matilda Gustavssons avslöjande i DN berättar författaren Amanda Svensson att hon blev antastad av Arnault i sviten just den här kvällen. Jag såg det inte, såg ingenting, men tyckte det var märkligt att han på min fråga om en vän fick komma upp svarade: ”Bara om han har en riktigt snygg tjej med sig”.

Jag sa aldrig ifrån, grep aldrig in. Hade jag gjort det om jag sett Arnault antasta någon i sviten?

En kommentar som fick mig att tänka på högstadiefesten igen, på andra högstadiefester. Hur tafsande eller slagsmål i bästa fall förtegs, i sämsta fall upphöjdes. För att de som gjorde det var coola, rätt, inne. Hur kunde då något de gjorde vara fel?

Jag sa aldrig ifrån, grep aldrig in. Hade jag gjort det om jag sett Arnault antasta någon i sviten?

Bourdieu studerade hur samhällsklasser konstrueras och består. Vi bär med oss vår uppväxt och uppfostran. Bourdieu kallade det för habitus; vad vi tycker om för mat, för musik, för böcker. Vi lär oss ny smak och nya regler beroende på vilka fält vi rör oss i.

Jag håller mig i utkanten på balkongen. Men alla är för upptagna av att skratta, röka och dricka för att fråga mig vem jag är och vad jag gör. Eller presenteras för någon jag borde veta vem det är men inte känner igen. Råka uttala ett namn fel. 

Arnault härskade över det litterära fältet.

”I stort sett kan varje agent på fältet antas vara ute efter största möjliga makt och inflytande inom fältet. Målet är att härska över fältet...”, skriver den norska litteraturvetaren Toril Moi i en artikel om hur Bourdieu kan användas i feministisk teori.

Arnault härskade över det litterära fältet. Också det Bourdieu kallade socialt kapital var centralt för hans position. ”Socialt kapital definieras som 'relationell makt', dvs det antal kulturella, ekonomiska eller politiskt användbara relationer som en given person har förvärvat”, skriver Moi.

Arnault fick medalj av kungen, han är vän med Horace Engdahl, gift med Katarina Frostenson. Genom sin närhet till Svenska Akademien kunde han ge sken av att kunna skänka vad Bourdieu kallar borgerlig konsekration (inom kyrkan: förheligande).

Efter DN:s avslöjande berättar en källa för Expressen att han fått råd om hur han skulle bli en gentleman av Arnault på svitfesten.

Katarina Frostenson. Foto: MALIN RUDBLOM / TT NYHETSBYRÅN

”Sådana individer blir talesmän för fältets doxa (det som är odiskutabelt) och kämpar för att avvisa dem som aspirerar på deras position som heterodoxa, arga utmanare som inte har samlat tillräckligt kapital, individer som man inte kan anförtro rätten att tala”, skriver Moi. I Arnaults sätt att vara ingick såväl Chopin-konserter på Forum som ”vivörliv” – och våldtäkt.

För att bete sig rätt i det litterära fältet skulle man glömma vad man hört eller sett. Då blev man bjuden igen. I DN:s artikel återges hot om förstörda karriärer mot den som sa ifrån (ett exempel på vad Bourdieu kallade symboliskt våld).

Serveringspersonalen fortsätter placera ut rödvinsglas. Glesare i sviten.

Analyserad med Bourdieu framstår tystnadskulturen för vad den verkligen var: ett maktspel. För att strukturella förändringar ska ske krävs en kris, menar Bourdieu i ”Skiss över en praktikteori”.

Metoo var den krisen.

Serveringspersonalen fortsätter placera ut rödvinsglas. Glesare i sviten. Cigarrettglöd mot den svarta himlen på balkongen.

Jag dricker upp mitt vin och rör mig mot dörren. Vänder tillbaka och går fram till Jean-Claude Arnault i soffan.

Tar honom i hand och tackar för att jag fick komma. Som jag blivit uppfostrad att man gör när man blir bjuden.

Av Jakob Nilsson

 

Jakob Nilsson är kulturjournalist. 

I tv-spelaren visas Kultur-Expressen. Denna gång med Eva Beckman och Daniel Sandström i debatt efter Gokväll-stormen.

I tv-spelaren visas Kultur-Expressen. Denna gång med Eva Beckman och Daniel Sandström i debatt efter Gokväll-stormen.