Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Så här ska du förstå årets Oscarsvinnare

Bong Joon Ho, regissör till den sydkoreanska filmen ”Parasit” som tog hem totalt fyra statyetter på Oscarsgalan.Foto: DAVID FISHER/SHUTTERSTOCK / REX TT NYHETSBYRÅN
Foto: CJ ENM Corporation, Barunson E&A

Under nattens Oscarsgala blev ”Parasit” av Boong Joon-ho den första icke-engelskspråkiga filmen att vinna kategorin ”Bästa film”.

Patrik Lundberg visar vad berättelsen egentligen handlar om. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. I mellandagarna skickade en svensk regissör ett sms till undertecknad.

”Det där huset är fan den sjukaste scenografi-bedriften jag sett.”

Han syftade på den filmtekniska briljansen i ”Parasit”.

Några månader senare har den sydkoreanska filmen tagit storslam på Oscarsgalan.

Visst kunde en sydkoreansk produktion konkurrera om statyetten för bästa internationella film. Men bästa manus och bästa regi?

Och bästa film: På en kväll lyckades Bong Joon-ho med något som Ingmar Bergman inte klarade av under hela sin karriär.

Bong slog streamingjättarna, de etablerade bolagen, Scorsese, Tarantino; hela jävla Hollywood.

Ur ett västerländskt perspektiv är det en högoktanig film: Berättelsen om hur den fattiga familjen Kim lurar livet av den rika familjen Park är definitionen av egensinnighet. I filmskaparkretsar talar man, likt regissören ovan, om hur extremt avancerad ”Parasit” är.

Bong nosade på genren redan år 2006, med blockbustern 'The Host'

Samtidigt: Sömlösheten. Trots, eller mer troligen tack vare, den konstnärliga verkshöjden är filmen lika underhållande som ”Dirty dancing” och ”Forrest Gump”.

Den senare förklarar storheten. Om en utomjording hade suttit i biomörkret framför storyn om Forrest och Jenny, hade denna varelse både skrattat och gråtit. Den hade, om den läst filmvetenskap, också älskat greppet att kanalisera storyn genom ett kallprat vid en busshållplats.

Men denna utomjording hade gått miste om undertexten; storyn inuti storyn. ”Forrest Gump” är en drygt två timmar lång lektion i amerikansk historia, allt finns där: Inbördeskriget, medborgarrättsrörelsen, Elvis Presley, Vietnamkriget, Watergateskandalen, hiv-utbrottet.

”Parasit” är just så. Det som den västerländska publiken uppfattar som allmän civilisationskritik – fattiga mot rika – är egentligen en sylvass gestaltning av Sydkorea efter millennieskiftet.

Bong nosade på genren redan år 2006, med blockbustern ”The Host”. Storstjärnan Song Kang-ho hade huvudrollen då som nu, men gestaltningen var för bombastisk för att nå världsherravälde.

Nu, däremot, när familjen Kim förfalskar examenspapper likt tusentals koreaner gjorde i början av 00-talet, klaffar det. Familjen Park har designat sitt hem som en studio och slänger in engelska fraser i sitt vardagliga språk, vilket avslöjar den koreanska övre medelklassens skitdrömmar. 

Av naturliga skäl ser de flesta västerländska tittare inte detta lager.

Skolsystemet kläs av och på: I Sydkorea måste alla barn gå i privatskola om kvällarna för att klara sig i konkurrensen. Den som inte har råd får sedan knappt ens jobb på Seven Eleven, för där jobbar redan ingenjörer som förvisso har en utbildning men från mindre exklusiva universitet.

Till och med nonchalansen inför hotet från Nordkorea smygs in.

Av naturliga skäl ser de flesta västerländska tittare inte detta lager. Det gjorde antagligen inte jurymedlemmarna heller. Ändå blev ”Parasit” bästa film.

Bong Joon-hos bedrift är därför större än vad någon av oss kan ana.

 

Patrik Lundberg är kolumnist i Expressen och medarbetare på Expressens kultursida.