Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Så här föds en ny europeisk nation

Den demokratiska oppositionen i Belarus med Svjatlana Tsichanouskaja i spetsen.
Foto: STEPHANIE LECOCQ / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN
Dmitri Plax.
Foto: STINA STJERNKVIST/TT / TT NYHETSBYRÅN

Poeten Julia Tsimafejevas dagbok ”Dagar i Belarus” från höstens protester har utkommit på svenska. 

Expressens kultursida publicerar i dag bokens efterord av Dmitri Plax om Belarus förlossning. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. I åratal, ja nästan hela mitt vuxna liv har jag tänkt om mitt födelseland i termer av frånvaro. Ett orörligt territorium, fäst emellan två stora bråkiga kulturer, mellan öst och väst, mellan det förflutna och framtiden. Varken demokratiskt eller totalitärt, inte arkaiskt men heller inte modernt, ganska färglöst men ändå smått skimrande. Landet mittemellan.

Det lilla hålet i det europeiska medvetandet, den vita fläcken där det väldiga Ryssland tar slut och det stora Polen inte har börjat än. Helt platt geografiskt. Inga hav, inga berg bara långsamt flytande floder, stillastående sjöar, träsk.

Varifrån kommer du? Trivs du här i vårt gamla Europa? Jaha, har du ett eget språk? Belarus, vilket konstigt namn, vad betyder det? Borde det inte stavas så här i stället? Jaså, Chagall, det menar du inte.

Det frånvarande landet har helt följdriktigt inget folk. Ingen nation. En befolkning finns där förvisso, men den där svårgripbara nationsdefinitionen, den kulturella gemenskapen som låter exempelvis en svensk självklart säga att han eller hon är just svensk – nej, den finns inte.

”Ryss med kvalitetsstämpel” säger landets diktator och tar till hjälp ett begrepp som, just det, inte finns längre – en ”kvalitetsstämpel” man använde för att beteckna vissa varor i det sedan länge försvunna sovjetiska imperiet.

Men så kom de. Åttiotalisterna. Den första fria generationen

Ungefär så tänkte jag i decennier. Och ärligt talat hade denna frånvaro sina goda sidor.

Periferin behöver sällan ta ansvar, skuggan är gemytlig, man blir inte störd, får jobba lugnt i den svala frånvaron av intresse från omvärlden.

Men så kom de. Åttiotalisterna. Den första fria generationen. Människor som formades av en annan sorts frånvaro under åren mellan två diktaturer, när Sovjet försvann och Lukasjenka inte kommit än.

Orädda. Bildade. Solidariska. Det är den generation som för fram och leder protesterna.

Det är de som kommer att skapa det närvarande Belarus.

Vägen ur den stora frånvaron är dock svår. Man famlar i tät dimma, slår sig, skrapar sig mot spetsiga hörn, faller. Färgar det gråa med sitt röda.

Det är många som är beredda att betala. Flera har redan gjort det med sina liv. Andra med hälsan och sin personliga frihet. Det måste gå vägen, hur svår den vägen än må bli.

Frigörelsen bärs också av namn. Alla de svåruttalade, okända och krångliga. Det är en människa bakom vart och ett av de namnen. En person som gör ett val, som känner smärta.

Det finns inget frånvarande blod. Allt blod är närvarande.

Poeten Julia Tsimafejeva.
Foto: Alhierd Bacharevic/Norstedts

Det vi bevittnar i Belarus av i dag är en nations födelse. De flesta länder i Europa genomgick denna process för ett bra tag sedan, men den belarusiska nationen har inte riktigt formats efter Sovjetunionens fall. Det finns flera anledningar till det, såväl historiska som dagspolitiska, men de kan lämnas därhän, för nu måste vi fokusera på förlossningen.

Den belarusiska nationens födelse är till sin natur ett kulturellt skeende, ty det som händer är ett skapande av gemensamma kulturella referenser. Den självdefiniering som sker är inkluderande och grundas på en allmän uppfattning om den belarusiska nationen som fredlig, respektfull och solidarisk.

Paradoxalt nog påskyndas denna process av den statsfascism som helt parallellt med nationsbyggandet tar sin slutgiltiga form i Belarus. Statens godtyckliga övervåld personifierar allt det den nya nationen inte vill kännas vid – anonymitet, grymhet, principlöshet.

Den nya nationen vill närvara, konstituera sig på alla nivåer av det samhälleliga livet, och grunda den närvaron på allmänt accepterade värden. Såsom franska revolutionen deklarerade födelse av den moderna franska nationen grundad på de tre berömda kärnprinciperna: Frihet, Jämlikhet, Broderskap. De belarusiska grundvärdena torde vara snarlika om än kanske lite mer romantiskt formulerade: Solidaritet, Kärlek, Frihet. ”Ljubim, Mozjam, Peramozjam!” är ett av slagorden. Vi älskar, vi kan, vi vinner!

Kriget mot de egna medborgare som vågar göra sin röst hörd är i det närmaste totalt.

Förutom att slå sönder och mörda människor slår man också sönder deras minnesplatser.

Man fryser konton och stjäl pengar från de drabbade som fått stöd från oberoende hjälpfonder. Man inför passkontroller och söker igenom lägenheter i utvalda bostadsområden.

Man stänger av vatten och värme hos de som gör uppror. Slänger ut, släpper inte in, avskedar. Omringar och slår. Studenter, gamla, gravida, minderåriga.

”När man trodde att man nått botten knackar de på underifrån” – ett av de många skämt som cirkulerar på nätet. Humor, skratt, är också ett vapen. De förföljda tar ofta till det. För att överleva.

Alla klasser och alla grupper i det belarusiska samhället protesterar.

Statsfascismen söker så split i samhället. Solidariteten är därför avgörande. Och än så länge uppvisar det belarusiska samhället en hög grad av både solidaritet och självorganisering. Makten kan inte begripa att protesterna är spontana, att folket helt enkelt har fått nog. Den belarusiska statsfascismens svaga sida är fantasilöshet när det gäller allt utom bestialisk tortyr och grymmaste våld. Hela tiden försöker regimen hitta några som står bakom protesterna.

I skrivande stund har mer än 25 000 personer fått gå igenom fängelsemaskineriet sedan protesterna började.

Men protesterna fortsätter. Alla klasser och alla grupper i det belarusiska samhället protesterar. De gemensamma massdemonstrationerna hålls på söndagar. Olika grupper håller också återkommande separata protesttåg. De äldre, människor med funktionshinder, idrottsmän. Protestmöten arrangeras av vårdpersonal, konstnärer, lärare. Arbetare strejkar. Bönder spelar in och lägger ut protestvideor.

Protesterna förekommer över hela landet, även i byar och på småorter. Det bådar gott för framtiden. För det betyder att hela samhället vill skaka av sig den mångåriga frånvaron, uppgivenheten inför diktatorns hänsynslöshet.

För något år sedan var det svårt att föreställa sig att kvinnor skulle bli proteströrelsens ledare. Inför valet den 9 augusti 2020 fnös herr Lukasjenka föraktfullt att den belarusiska grundlagen minsann inte var skriven för kvinnor i ledande positioner.

Inte ens han skulle nog häva ur sig något sådant i dag.

Men den kanske viktigaste framtidsfrågan är – när. När kommer det belarusiska folket att vinna sin kamp?

Det kan jag naturligtvis inte svara på. Maktbalansen är osäker, våldet eskalerar, statsfascismen formas slutgiltigt. Den nya framtida belarusiska nationen behöver stöd från omvärlden. Det räcker inte med arga smileys på Facebook. Det räcker inte med att för femtioelfte gången uttrycka en ”djup oro” över utvecklingen. Världen är liten, Europa är än mindre. Vinner fascismen i Belarus, vinner den på hela kontinenten.

Jag hoppas att svenska och europeiska politiker förstår detta och agerar innan det är för sent. Denna dagbok, detta viktiga vittnesmål, förklarar varför man ska göra det. Vänta inte.

Agera.

Fråga inte varför revoltens flagga är vit-röd-vit. Låt inte regimen mörda fler.


Dmitri Plax är författare, aktuell med boken ”Peter: tid”, samt medarbetare på Expressens kultursida. Han är också radioproducent och översättare.

Fotnot. Artikeln utgör efterordet till Julia Tsimafejevas ”Dagar i Belarus” (Norstedts, 2020). Texten är kortad och lätt bearbetad.

Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=76834&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med två av kultursidans främsta namn: Radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil. Självhjälp för intellektuella.