Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Så förstördes skolan av den pedagogiska eliten

Många skolbarn känner sig stressade av de nya kunskapskraven. Foto: SHUTTERSTOCK
Isak Skogstad. Foto: BJÖRN TERLEGÅRD / FOTOGRAF BJÖRN TERLEGÅRD

Konstruktivism har kännetecknat idéerna inom det pedagogiska etablissemanget under årtionden.

Isak Skogstad förklarar hur skolans krav kunde bli så abstrakta att inte ens akademiker förstår dem.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ | SKOLKRISEN. Under våren har en uppmärksammad reportageserie om den svenska skolans läroplaner av den prisbelönta journalisten Katarina Gunnarsson sänts i P1:s "Studio Ett". Det har framkommit att många lärare, elever och föräldrar är förtvivlade över hur abstrakt formulerade kunskapskraven är – och inte minst över att elever med tungan rätt i mun premieras mer än de som besitter rejält med faktakunskaper. 

En tolvåring som vill nå betyget C i historia ska enligt kunskapskraven exempelvis ”… föra utvecklade och relativt väl underbyggda resonemang om orsaker till och konsekvenser av samhällsförändringar” och ”undersöka utvecklingslinjer inom kulturmöten, migration, politik och levnadsvillkor”. Som om det inte vore nog i sig ska eleven även kunna beskriva ”komplexa samband mellan olika tidsperioder”.

Det absurda är smärtsamt påtagligt – jag har flera gånger fått bita mig i läppen för att hålla mig från skratt när jag har läst upp kraven för mina elever.

Det kanske inte är så konstigt att eleverna känner sig stressade. Visst, de är en generation som sover med sina smartphones under kudden, men det faktum att de tillbringar sina dagar i en skola som förutsätter ansträngning och studier, men som samtidigt omgärdas av otydliga krav, går inte att bortse ifrån.

Föräldrar gör sina barns uppgifter

I ett av reportagen erkänner även föräldrar att de rentav gör sina barns skoluppgifter. Med några tillgjorda stavfel här och där får akademikerföräldrarna lärare att tro att det är elevens verk. Vem kan klandra dem? Det är inte humant att kräva att en tolvåring ska kunna resonera kring konsekvenser av stora samhällsförändringar. De är helt enkelt varken kognitivt eller kunskapsmässigt redo.

Inte ens de högst utbildade akademikerna bedömer att de skulle klara av kunskapskraven. Detta enligt en studie som Stefan Sellbjer, docent i pedagogik verksam vid Linnéuniversitet, har genomfört. Han lät göra ett blindtest, där 33 professorer fick försöka avgöra huruvida olika kunskapskrav kom från grundskolan eller universitetet. Han kom fram till att de rangordnar grundskolans kunskapskrav som ungefär lika svåra som de från högre utbildningen. Kunskapskraven från sjätte klass uppger professorerna att de inte klarar av. 

Efter Gunnarssons reportage blossade en kraftig debatt upp. Men vad som var annorlunda den här gången var att det nu rådde en stark enighet om problemen. Såväl statsråd som oppositionspolitiker och Lärarnas riksförbund var överens om att de abstrakta kunskapskraven måste åtgärdas.

De enda som inte delade kritiken var Lärarförbundet. Deras ordförande insinuerade att faktakunskaper går att googla sig till nuförtiden, och att skolan således måste fokusera på att utveckla moderna förmågor. Det är inte förvånande; Lärarförbundet har aldrig gillat kunskapsskolan och en påtaglig andel av deras medlemmar är förskollärare.

Hård kritik mot Jan Björklund

Men om i princip alla är överens om fiaskot – vem bär då ansvaret? Det var under Jan Björklunds (L) tid som utbildningsminister som den nya läroplanen togs fram, men frågar man Björklund skyller han på det pedagogiska etablissemanget. Han menar att det fick för mycket ansvar över utformningen av läroplanen. Det var något som gymnasieminister Anna Ekström (S) raljerade över, och i en debatt sa hon: ”Jag håller med Jan Björklund om att Jan Björklunds kursplaner för grundskolan är alldeles för krångligt skrivna” (TV4 Nyheterna, 28/3).

Det går inte att sticka under stol med att Björklund har ett stort ansvar för misslyckandet med läroplanen. Det går samtidigt inte att bortse från att det faktiskt finns ett pedagogiskt etablissemang i Sverige. Att de benämns så har en naturlig förklaring: de är pedagoger, de präglas av sin ideologi och sitter på maktpositioner inom såväl skolmyndigheter, lärarutbildningar och pedagogiska institutioner ute på landets högskolor. 

Jan Björklund (L), utbildningsminister 2007-2014. Foto: SVEN LINDWALL

Några av dem finns på Skolverket. Jag och skolexperten Per Kornhall kunde nyligen avslöja i DN att en grupp undervisningsråd på Skolverket fick i uppdrag att ta fram tydliga kunskapskrav redan 2007, men att de förvanskade sitt uppdrag. Regeringen hade beslutat att den själv skulle ansvara för läroplanen i övrigt, men att själva kunskapskraven var upp till Skolverket att utforma. Detta kryphål kom undervisningsråden att utnyttja – det är därför kraven har blivit så flummiga. Undervisningsråden satt i sitt pedagogiska elfenbenstorn och lät ideologi färga skolans styrdokument. 

Postmodern kunskapssyn

Den föregående läroplanen präglades av en postmodern kunskapssyn. Det ville Björklund ändra på, bland annat genom att införa ett centralt fastställt innehåll och kunskapskrav för de yngre eleverna. Men undervisningsråden lät den gamla kunskapssynen leva kvar även i de nya. Arkitekten bakom den föregående läroplanen var Ulf P. Lundgren. Han var landets ledande skolideolog under 1990-talet – tillika Skolverkets generaldirektör. 

Lundgrens kunskapssyn är konstruktivistisk. Det är en ”ism” som går ut på att kunskap konstrueras inom individen, och således inte kan föras över från en person till en annan. Följden blir då att lärare inte ska bedriva katederundervisning, utan i stället coacha eleverna under deras egen upptäcktsfärd mot kunskap. Det fungerade någorlunda väl för akademikerbarnen, men för alla andra var det en pedagogik som cementerade elevernas klassbakgrund. Med vänner som Ulf P. Lundgren behövde inte svensk skola några fiender.

Konstruktivism har kännetecknat idéerna inom det pedagogiska etablissemanget under årtionden. Att det är en teori som har motbevisats av forskning spelar ingen roll; pedagoger har gjort sig kända för låg vetenskaplig kvalitet och ideologiska skygglappar som täcker synen för kognitionsvetenskapen. Det är därför inte konstigt att undervisningsråden valde att stryka formuleringar om minneskunskaper – att man inte kan ha kunskaper om de inte sitter i minnet verkade de inte kännas vid – och i stället förde de in skrivningar om ”kommunikativa förmågor”. Om eleverna förr skulle kunna fakta skulle de nu kunna babbla. De valde även att stryka ämnesspecifika formuleringar i kunskapskraven, vilket gjorde dem obegripliga för lärare.

Kolleger frös ut kritiker

De interna, tidigare opublicerade dokument som jag och Kornhall tog del av visade även hur den utvärdering av hur läroplanen hade tagits emot ute i skolor, som beställdes av regeringen, innehöll skarp kritik från lärarkåren. De undervisningsråd som hade ansvarat för produkten blev dock rasande av kritiken och lyckades ändra utvärderingen, så att den slutgiltiga versionen inte innehöll lika skarpa sammanfattningar av lärarnas kritik. Därtill misstänkliggjorde undervisningsråden även vilka intentioner författaren bakom utvärderingen hade.

Det finns dock de som har varit kritiska mot utvecklingen offentligt. Jonas Linderoth, professor i pedagogik, stack för några år sedan ut hakan och kritiserade de konstruktivistiska idéer som har saluförts av ledande pedagoger under lång tid. Artikeln, med rubriken ”Jag ber om ursäkt för 90-talets pedagogiska idéer”, blev årets mest delade debattartikel i DN. Man hade kunnat tro att kritik välkomnas inom akademien – sökandet efter sanningen kräver det – men pedagogerna blev rasande. Linderoth ångrar i dag att han gav sig in i debatten. Han blev illa behandlad på den pedagogiska institution där han arbetade: kolleger frös ut honom och värde bort blickarna när han klev in i rummet.

Slår man upp definitionen av etablissemang i Svenska Akademiens ordbok definieras det som ”… den fast upprättade ordningen och dess försvarare”. Behandlingen av Linderoth och hans befogade kritik visar att det visst finns ett pedagogiskt etablissemang. De är dessutom beredda att försvara sig själva, sin heder och de idéer som de fortfarande tror på – även om det innebär att de måste ta till fula metoder. 

 

Isak Skogstad

 

Isak Skogstad är högstadielärare och frilansskribent, samt fristående kolumnist på Göteborgs-Postens ledarsida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!