Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

En hyllning till civilisationen vi kämpar för att bevara

Skärmdump från ”The last of us part II”Foto: Skärmdump från spelet / Naughty Dog/Sony

Medan världen sprattlar under pandemins grepp lanseras ett hett efterlängtat tv-spel som ger obehagliga associationer till samtiden.

Jens Liljestrand dödar zombies och spelar gitarr i en postapokalyptisk mardröm där människan är det värsta monstret av alla.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Jag stack ner en gravid kvinna med en kniv genom halsen och kände kontrollen dallra i min hand. Ibland när jag spelar på mitt Playstation tänker jag på hur det brutala kriget i Kongo kallas för ”Playstation-kriget” eftersom den råvara man slåss om är coltan. Coltan är en mattsvart metall som är hett eftertraktad till mobiltelefoner, bärbara datorer och, just, tv-spelskonsoler. Massakrerade byar, bestialiska våldtäkter, fördärvad natur och utrotade djurarter fortsätter, år efter år, allt för att maximera njutningen under mina ensamma timmar framför skärmen.

Det är förstås inte meningen, tv-spel är eskapism, inte samhällsdebatt. Men ”The last of us part II” är en spelupplevelse som gör det svårt att blunda bort samtiden. När jag spelade den första delen, ”The last of us”, sommaren 2013 kändes det annorlunda. Berättelsen om hur en pandemi har lagt världen i ruiner och en förbittrad gubbe hittar kärleken i relationen till den truliga tonårsflicka han får i uppdrag att skydda, var en förtrollande vacker roadmovie genom ett postapokalyptiskt USA. 

Visst, det var läskigt med alla monster, särskilt de blinda ”klickarna” som spasmiskt stapplar fram genom ruinerna och har stora, uppfläkta sår i stället för ansikten och får de tag i dig så biter de dig i halsen så blodet sprutar och du måste sänka ljudet på tv:n för att vrålen av smärta och ångest inte ska skrämma dina barn och … Men i alla fall, fint ändå, på något sätt.

Skärmdump från spelet.Foto: Skärmdump från spelet / Naughty Dog/Sony

I ”The last of us II”, den gång på gång försenade uppföljaren som har varit på väg i åratal, är historien mörkare, bittrare, tyngre. Fem år har gått, tonårsflickan Ellie (än en gång briljant spelad av Ashley Johnson) har vuxit upp och drivs av ett nattsvart hat. Berättelsen är smutsig och traumatisk och leder – till skillnad från den föregående, som hade en tydlig riktning mot ett bestämt mål – i ständigt nya och oväntade riktningar.

Men upplevelsen påverkas också av det som skett 2013. Under de sju svåra år som passerat har högerextremismen och dumpopulismen segrat, världen snubblat vidare mot klimatapokalypsen och, förstås, en pandemi drabbat världen. 

När Ellie smyger runt i ett övergivet sjukhus ser man skyddsdräkterna hänga på väggen utanför intensivvårdsavdelningen och läser de desperata anteckningar som den allt mer panikslagna personalen en gång i tiden lämnade efter sig. När Ellie går runt i ruinerna av Seattle – i skrivande stund en stad där demonstranter har inrättat en ”autonom zon” – ser man hur militären en gång byggde taggtrådsstängsel och spärrade av gator för att hålla befolkningen i schack och hittar meddelanden från det gryende uppror som en gång fick den bräckliga, auktoritära statsapparaten att kollapsa.

Därför blir de små ögonblicken av ömhet desto starkare, inte minst tack vare det innerliga soundtracket.

Men det är inte bara de självklara associationerna till samtiden (på grund av Covid-19 har lanseringen ironiskt nog skjutits upp flera månader) som gör ”The last of us part II” till ett sällsynt tungt och utmattande tv-spel, utan också ambitionen att skapa en nästintill diskbänksrealistisk version av dystopin, snarare påminnande om Cormac McCarthys roman ”Vägen” än serietidningen och tv-serien ”The walking dead”. 

Neil Druckmann på Naughty Dog, som är den kreativa hjärnan bakom ”The last of us”, är annars mest känd för äventyrsserien ”Uncharted” – ett roligt tidsfördriv som dock framstår som ett glättigt pojkboksäventyr kontrasterat mot svärtan och bitterheten i Ellies berättelse. 

Här ser vi i stället kvarlevorna av det moderna USA, där människor i alla hudfärger, trosuppfattningar och åldrar släpar sig fram i bråten. Att ”hjälten” i dramat är ung, bisexuell kvinna är en sak, men påfallande många av hennes antagonister är också kvinnor, och vid inget tillfälle tycks animatörerna ha frestats att sminka upp dem till Lara Croft-kopior. Spelet får debatten om sexismen i gamingvärlden att kännas väldigt mycket 2019. Tillvaron i ”The last of us part II” är sällan sexig eller glamorös, snarare skitig och ångestfylld. En bastant tant som knäcker en försvarslös flickas arm med sin hammare. En ung, bredaxlad tjej som med ansiktet vitt av raseri torterar sin fiende med en golfklubba.

Därför blir de små ögonblicken av ömhet desto starkare, inte minst tack vare det innerliga soundtracket, än en gång med arrangemang av Gustavo Santaolalla. Med samma kontroll som jag nyss använde för att mörda och misshandla spelar jag akustisk gitarr och minns de drömmar jag hade som barn. Kärlek, vänskap och lojalitet ryms som smuts i sprickorna, en drift att beskydda de våra lika stark som blodtörsten mot de andra, det ena drar mig inåt, det andra utåt, mot gatorna, gränderna, ruinerna och kloakerna.

Det värsta inte är vad naturen kommer göra mot oss, utan vad vi kommer göra mot varandra.

Det finns många tv-spelsskribenter där ute som kommer beskriva de mättade, episka bilderna, det lysande skådespeleriet, det coola, uppgraderbara vapensystemet och den underbara gameplayen i ”The last of us part II” mycket bättre än jag, jag ska inte slösa utrymme på det. 

Det bestående intrycket är sorgen över att leva i en förstörd värld, att traska runt i spillrorna och nostalgiskt minnas en jämförelsevis bekymmerslös existens där människor kunde gå på konserter eller sitta på caféer – och ja, i en av de utbombade huskropparna står tv-skärmen och handkontrollerna prydligt kvar på sin plats som en sarkastisk blinkning. Från klättringarna högst upp i skyskraporna, till jakten genom de igenväxta motorvägarna, till dykningarna långt ner i de grumliga gölarna är spelet egentligen en hyllning till den civilisation som vi just nu kämpar så förtvivlat för att bevara.

Och trots alla äckliga monster, trots all slakt med armborst och eldkastare och hagelbössa, är spelet också en påminnelse om att det yttersta barbariet ryms i kärleken. Att det värsta inte är vad naturen kommer göra mot oss, utan vad vi kommer göra mot varandra.

Jens Liljestrand recenserar The Last of Us II i Expressens TV:s Spelstudion

TV-SPEL

THE LAST OF US PART II

Av Neil Druckmann

Naughty Dog

Playstation 4

Ålder 18+

 

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressens kultursida.