Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Så blir man fet, lat och dum i huvudet

IFRÅGASATT. Satirikern Jens Ganman.Foto: Marlene Lavenlay

När satirikern Jens Ganman utsågs till Årets svensk uppstod en debatt om hans skämt och fans är rumsrena.

Jens Ganman skriver om hur det är att gå på fest med kultureliten.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Jag var på middag med ett gäng människor från Stockholms kulturelit häromkvällen. 

Det blev blött framåt småtimmarna. Det skulle spelas Clash och Billie Eilish på Spotify. Drickas mikrobryggd blåbärsöl och diskuteras impeachment. Diskuteras den-och-den politikerns alkoholism, den-och-den skådespelarens faiblesse för droger och rollspel.

Etc.

Och eftersom jag själv aldrig dricker sprit minns jag allt. 

Det är både en välsignelse och en förbannelse kan jag lova.

De flesta på festen var mycket trevliga, de grattade mig artigt – till det numera helt betydelselösa priset ”Årets svensk” – medan andra satt och blängde harmset i andra änden av lokalen. 

Jag tänkte förstulet: ”Syns min rasism så väl? Är det så tydligt?” … 

Jag strök mig nervöst genom det lilla hår jag har kvar; skrattade högt och lismande åt ett skämt om Heidegger, trots att jag inte förstod det. 

(Vet ju knappt vem Heidegger är.)

Jag kände mig som Kaspar Hauser

Eller gatflickan Eliza.

Till slut kunde en känd så kallad kulturprofil inte hålla sig längre.

Som Jonas Hassen Khemiri måste ha känt sig på de där första förlagsfesterna en gång i tiden när folk talade högt och artikulerade överdrivet för att han, invandrarungen, skulle förstå vad de sa.

Till slut kunde en känd så kallad kulturprofil inte hålla sig längre.

Han tog mod till sig och kom fram: 

”Jag har läst dig på nätet.”

”Jaha! Vad kul! Tack!”

”Du har en jävla svans, hörru…”

”Har jag det?”

”Ja... den säger en del om verkshöjden…”

”Tack, tack.”

Jag log undergivet.

”Jag har sett de där diagrammen du kör med.”

”Vad kul. Har du läst några av mina romaner?”

”Va? Nä…”

Och sen eskalerade det, tämligen snabbt. Jag fick mig ett hederligt uttag. 

Jag fick veta att vissa saker skämtar man inte om. Vissa saker ÄR inte kul. 

Personen hade läst mig på Twitter också. Det var osmakligt hur jag höll på. 

https://twitter.com/JensGanman/status/1215570471741247488

Jag hade baktankar med mina inlägg. För den som kunde läsa mellan raderna. 

För den som var bildad lämnade min satir en fadd smak i munnen.

”Ungefär som regeringens skamlösa lappkast i asylpolitiken?” försökte jag frejdigt men blev avbruten.

”Du skriver inte rakt ut vad du tänker…”, sa kulturprofilen irriterat. ”Men man fattar ju. Man fattar precis.”

Samtalet rann ut i sanden.

Någon höll upp sin telefon och ropade bestört att Kobe Bryant var död. 

Helikopterolycka!

Festsorlet stannade upp nån sekund men sedan fortsatte det som om inget hade hänt.

Personen med telefonen rodnade.

Flackade med blicken.

Körd i de här kretsarna för en lång tid framöver.

Jag gick hem, gnolande på ouvertyr till Wilhelm Tell.

Jag kände mig upplyft.

Jag hade gått på kulturfest med människor som räknas.

Jag tänkte: ”Jag kanske blir erbjuden att skriva på DN Kultur nu? Kanske får jag sommarprata om barndomsminnen i P1? Med låg och entonig röst?”

Det är det finaste som kan hända en medellös skriftställare i Sverige.

(Alltså att skriva på DN Kultur.)

Men sen kände jag mig smutsig.

Den där mannen på festen hade placerat sina fördomar i mitt huvud. Han associerade saker jag skrev med nazism och annat obehagligt, och nu tänkte JAG på nazism.

Alla goda krafter bör dra åt samma håll, likt pråmdragarna på Volga.

Det hade smittat.

Med ens insåg jag att mycket jag skrivit senaste åren inte alls är särskilt kul. 

Bara plumpt och dumt.

Otydligt.

Satir ska ju vara rolig, först och främst. 

Gärna uppbygglig också. Comme-il-faut. 

Och lösningsinriktad.

Vi strävar ju alla åt samma håll, eller hur?

Alla goda krafter bör dra åt samma håll, likt pråmdragarna på Volga.

Likt tjänstemännen på UD.

Värdegrundsskeppet ska uppströms, hejåhå, hugg i och dra.

Jag funderar mycket på varför det numera är så svårt med satir i Sverige.

Varför den så ofta vantolkas, eller tolkas bokstavligt?

Kanske för att vi haft mycket litet att skratta åt de sista tjugo åren? Om vi räknar bort Löfvens ”Agenda”-intervjuer och Mattias Karlssons Facebook-uppdateringar?

Vi har haft många ståuppkomiker och poddar och folk som pratar dialekt i hyllade krogshower, men jag tror att svenska komiker kanske har glömt hur viktigt det är att peta på makten med jämna mellanrum, kanske till och med sticka den i rumpan med en hötjuga.

Fast ni vet hur det är, när man är kulturprofil och komiker; man får priser (alltså fina priser, inte Årets svensk)… stipendier och egna tv-serier… Man får projektpengar av SFI, man känner nya chefen på SVT, man går på samma premiärer som kända politiker och opinionsbildare. Man kindpussas. Man har trekanter. Man är med i samma slutna FB-grupper. Och så vips, en dag, är man inte rolig längre. 

Man är bara en idiot.

En nyttig idiot. 

(Precis som vissa anser att jag är en nyttig idiot åt ”högerextrema” krafter.)

Man blir fet, lat och dum i huvudet. 

Dumjävlarna i landsort som har mage att klaga över att det skjutits med automatkarbin.

Och sen ger man sig in i samhällsdebatten och man slår neråt mot dumjävlarna i landsort som har mage att klaga över att det skjutits med automatkarbin inne på ICA-butiken i Knypplinge: 

”Läs BRÅ-statistiken, bonnläppar! Ni har det bra! Ni bor inte i Syrien! Bortskämda hjon...”

Och nu misstänker jag att många av er humorister i landet protesterar högljutt.

Jag tror att ni ropar:

”Hallå där, JAG är ingen nyttig idiot! Jag är min egen lyckas smed! Kom inte här och kleta din infama guilt-by-association på MIG! Visst, jag lajkar kanske nån grej av Strandhäll och Boll Bunke på Insta ibland… men jag har inga lojaliteter åt nåt håll. JAG är inte maktens redskap! Tala för dig själv!”  

Ni hatar den här texten.

Djupt och innerligt.

Ni tycker att den är infantil och förutsägbar.

Gemen.

Okultiverad.

Och det kanske den är.

Men ni vet att jag har rätt. 

 

Av Jens Ganman

Jens Ganman är satiriker, musiker och samhällsdebattör. Förra veckan utsågs han till ”Årets svensk” av tidskriften Fokus. Ganman har också skrivit boken ”Det lilla landet som kunde” med Mustafa Panshiri.