Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Så blev Sigge Eklunds mystik del av mitt liv

Poddparet Alex Schulman och Sigge Eklund. Foto: OLLE SPORRONG
Joel Halldorf.

Joel Halldorf om podcasten "Alex & Sigge" och föreställningen att religionen ger enkla svar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA | PODCAST. Sigge Eklund har varit del av mitt liv sedan 2005. Det började med hans blogg, fortsatte med böckerna och nu i form av podden med Alex Schulman. Att få se på världen med hans ögon har varit närmast oavbrutet intressant.

Inte minst för att sökandet efter tillvaron innersida, vad somliga skulle kalla det andliga, är närvarande i allt Eklund gör. Han sträcker sig ständigt efter mystiken, särskilt i form av det autentiska.

Ett tidigt uttryck var fascinationen för dokusåpor, som under de första åren förmådde fånga det naket mänskliga. Men det finns också i poddens återkommande, ofta missförstådda, tema barndom. För det handlar inte om billig nostalgi, utan är en jakt på det oförstörda, oförställda och oskyldiga. Det präglar också hans relation till konstnärer som Bob Dylan, Lars Norén och inte minst Ruben Östlund. Och resorna – som den till "Burning man" i Nevadaöknen för några månader sedan (avsnitt 328).

Världen är en gåta: det finns något bortom det uppenbara. Oftast kan vi bara ana det, men ibland rycks slöjan bort och i en sekund, ett ögonblick av nåd, ser vi klart. De ögonblicken är Eklunds drivkraft, och hjärtat i hans kreativitet. 

Religiösa som avvikare

Som kristen är det lätt att känna igen sig i hans världsbild. Men just här, vid organiserad religion, har Eklund alltid gjort halt. Det sker också i senaste episoden (avsnitt 349), när han gör upp med ateism-begreppet. Att det finns ”något” som våra hjärnor är för begränsade för att förstå är uppenbart för alla i dag, hävdar han. Så tänker även ateister; år 2019 är detta det normala.

De religiösa är avvikarna, fortsätter han, eftersom de tror sig kunna förklara det oförklarliga.

Det här är en vanlig invändning mot kristen tro: Den är för tvärsäker. För vad är trosbekännelserna, om inte exakta utsagor om en oändlig verklighet?

Men om kristendomen var en rad enkla svar skulle den aldrig kunnat inspirera Matteuspassionen, Caravaggios konst, Tolkiens ringen-triologi eller Tranströmers poesi. Konstnärer och filosofer söker sig inte till kyrkan för entydiga svar, utan för att de finner ett språk för att närma sig det oändliga.

Jesus är Gud och människa

På ytan kan det låta som färdiga formler, men allt vilar på paradoxer: Gud är tre och en, och Jesus Gud och människa. Det går inte ihop logiskt – och det är poängen.

För när formuleringarna växte fram fanns de som ville ha motsägelsefria satser. Men kyrkan värjde sig mot ett språk som fångade Gud. Kristen tro kommuniceras främst i symboler och berättelser – och bekännelserna bottnar i skenbara motsägelser. Det är ingen slump: vattentäta syllogismer avslutar samtalet, men paradoxen slår vakt om mysteriet.

Att tillhöra kyrkan är alltså inte att ha en katalog med färdiga svar i fickan – även om jag vet att en del beter sig så. Det är att få ett språk för ett fortsatt sökande.

Dogmerna sätter inte punkt, Sigge, de är portar mot mysteriet.  

 

Joel Halldorf är docent i kyrkohistoria vid Teologiska Högskolan Stockholm och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är "Gud: återkomsten"

 

 

LÄS MER – Joel Halldorf: Shopping är begär som löper amok


 

I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen. Programmet gästas av Per Wirtén och Linda Nordlund som debatterar Europas framtid och eliternas arrogans. Avsnittet finns också som podcast.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!