Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Så blev 'Lyxfällan' vår egen botgöringsritual

Patrick Grimlund och Magnus Hedberg i TV3:s "Lyxfällan".
Foto: / FOTO: TV3/ JOHNNY WOHLIN.
KÖPMAN. Patrick Grimlund i "Lyxfällan" låter tittarna frossa i andras skuld och skam.
Foto: Cornelia Nordström
Stampens tidigare koncernchef Tomas Brunegård.
Foto: Leif Jacobsson
Peter Hjörne, Stampens huvudägare.
Foto: Tommy Holl / GT/EXPRESSEN
GP-huset i Göteborg.
Foto: Leif Gustafsson

Efter tio år har TV3:s "Lyxfällan" blivit symbol för en kultur av slöseri, skuld och skam.

Jens Liljestrand ser en botgöringsritual där några tvingas kräla i stoftet medan andra lever i en räntefest utan slut.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Du är en flyende ekorre. Han är en grinande varg.

Svallande bruna lockar och ett klädsamt stubbskägg med den distingerade gentlemannens gråa fläckar. För det mesta är han ledigt klädd, uppknäppt skjorta, pullover. Vita tänder. Stora vita tänder.

Men det mest utmärkande draget hos "Lyxfällans" Patrick Grimlund är rynkan i pannan som ger hans ansikte ett uttryck av permanent, bekymrad förvåning. Som om den verklighet han möter gör honom på samma gång överraskad och bedrövad.

Vid sin sida har han Magnus Hedberg, en smärt, flintskallig kille som framstår som Grimlunds kallhamrade torped. Men Grimlund är ändå min favorit, kanske för att han utstrålar ett slags trött frustration, en nedtonad mänsklighet som gör honom farlig på riktigt.

"Det är det mest befängda jag hört!" fräser han åt en 19-åring som berättar att han och hans gravida sambo har varit och tittat på villa trots att de är panka. "En förvuxen baby i en mans kropp!" säger han hånfullt om en rödhårig kock i Skåne som lägger för mycket pengar på karaoke.

Andra gånger nöjer han sig med att bara lyssna medan deltagarna berättar. Silikonbröst för 28 000. Skrytbilar. Sms-lån till tobak, godis, trisslotter. Likt en ovanligt välklädd terapeut absorberar Grimlund stillatigande deras tragedi, med uttryckslös, rynkad panna, ibland ett snett grin, avsett för oss tittare mer än för den skuldsatte, Herregud, ska vi tänka, herregud vilken loser.


I måndags begärde mediekoncernen Stampen en företagsrekonstruktion. Koncernen, där bland annat Göteborgs-Posten ingår, har skulder på 1,2 miljarder kronor. Chefen, Tomas Brunegård, lånade pengar för att bygga ett medieimperium kring det anrika familjeföretaget. 

Innan han kom till Stampen hade han varit vice vd för Burger King i Sverige.


Tomas Brunegård.
Foto: Leif Jacobsson

När den tjugonde säsongen av "Lyxfällan" avslutas i kväll sätter TV3 punkt för tio år av tv-historia. Programmet är en tittarsuccé, en modern klassiker och ett popkulturellt fenomen. I den allmänna diskursen har "Lyxfällan" blivit synonymt med snabba cash-samhället, med ränteavdrag, överbelånade hus och semesterresor på avbetalning. På parmiddagar i medelklassen kan man fnissa åt ett nyrenoverat badrum eller en bensinslukande motorbåt med en referens till "Lyxfällan".

Men efter några dagars maratontittande inser jag att programmet inte alls handlar om dem. "Lyxfällan" skildrar nästan genomgående vårdbiträden, lastbilschaufförer, mobilfrossande ungdomar som försöker konsumera bort tristessen i Perstorp, Åkersberga, Gottröra. Socialporr som via klickjagande medier får spridning långt utanför tv-kanalen, ett legitimt frossande i underklassens personliga tragedier. Trots att vinjetten till programmet visar champagneflaskor, flygresor och designerkläder kan jag på rak arm inte minnas en enda scen i "Lyxfällan" som har haft en doft av glamour - av "lyx", så att säga - över sig.

Tvärtom är den kanske mest ikoniska scenen från de tio åren klippet där en skäggig man i Motörhead-tröja sitter på sin sunkiga balkong och storgråter över att Magnus Hedberg har sålt hans tv-spelskonsol: "Det var min enda hobby … det enda jag hade."

Det är ett snyggt, skrämmande och enormt regisserat program, bestående av en serie segment enligt ett schema som jag snabbt lär mig utantill. Först anländer de två rådgivarna i sin nytvättade bil och gör entré, likt Stureplansänglar nedstigna till en värld befläckad av livslögner och grötiga dialekter. En eller flera deltagare möter först tv-teamet med lakonisk galghumor, men under den tillkämpat självironiska ytan döljer sig oceaner av ångest. Efter tio-femton minuter i sällskap med Patrick Grimlunds rynkade panna sitter de där och bölar.


LÄS MER: Lokaltidningarnas kris har blivit en klassfråga


Så budgettavlan, den obligatoriska första klimaxen, travar av tusenlappar som pedagogiskt illustrerar för tittarna det ekonomiskt okloka i att som låginkomsttagare ha utgifter på 60 000 varje månad. Här har det hänt att deltagare kräks. 43 824 visningar på Youtube.

Nästa inslag är ett slags intervention, en iscensättning som trycker ner deltagarna i skorna ordentligt, det kan handla om att hälla upp 700 liter energidryck i ett par badkar framför den förkrossade gäldenären eller hälla chipspåsar över hennes huvud. Det är ett beprövat knep; en årskonsumtion av vad som helst ser förstås groteskt mycket ut i tv (i min drömda "Hämnd-lyxfällan" skulle Patrick Grimlund få sin årsförbrukning av hårgelé och tandkräm kastad i ansiktet).

Panikreaktion.

Sen händer i stort sett samma sak: Magnus Hedberg säljer bilarna och teknikprylarna. Tårar, förbannelser. Magnus Hedberg går till banken och ber dem förbarma sig så att de värsta skojarlånen bakas in i något mer hanterbart. Mer tårar, tacksamhet, kramar.

Budskapet i "Lyxfällan" är egentligen förbluffande enkelt. Sluta röka och gå på krogen. Börja laga storkok hemma. Ta hand om era barn. Sälj era skitdrömmar på loppis.


Stampen vet inte hur, när eller ens om de kommer kunna betala sina räkningar. Nu riskerar tusentals journalister att bli arbetslösa. En journalist som har frilansat för Stampen-tidningarna berättar i branschmedia om att han har obetalda fakturor hos koncernen på 50 000 kronor.

Samtidigt har ägarna, bolagsstyrelsen och ledningen plockat ut över en miljard kronor i bonusar och utdelningar under de senaste tio åren.


"Det är så jäkla skämmigt!"

Patrick Grimlund spänner ögonen i snubben som har missat att betala en dagisavgift på 800 spänn. Uppryckning krävs. Uppoffringar. Ta dig i kragen. Väx upp nån gång.

I senkapitalismens och postmodernismens skymningstid är "Lyxfällan" en märklig form av massunderhållning. Alla, överallt, hela tiden, skriker åt dig att konsumera. Du kan ägna en guldkantad karriär inom politiken eller finansvärlden åt att låna pengar som aldrig går att betala tillbaka. De senaste årens bisarra minusräntor avspeglar ett samhälle där människors vilja att köpa nu och betala senare inte är ett problem utan en tillgång, en outtömlig naturresurs, bränslet i en hackande konjunkturmotor.

Naturligt men surrealistiskt nog är även TV3:s webbplats full av reklam. KOM SOM DU ÄR - SHOPPA SÅ MYCKET DU VILL skriker annonsen åt mig intill bilden av Patrick Grimlunds allvarsamma nuna. Klickar mig fram till ett nybyggt köpcenter i Småland. Presentkort, poäng, erbjudanden. Bilder på unga, vackra människor. På skrattande barn som äter jordgubbar. "Shoppa loss!"

Och samtidigt, detta oerhört framgångsrika tv-program om slöseri, skuld och skam. Där männen gråter, tyst, manligt, med blänkande ögon och röster som krympts till kvidanden. Där kvinnornas gråt är mer dramatisk i sin förtvivlan, ibland har de gjort sig fina för tv-teamet, sminkat sig och klätt upp sig och den rinnande mascaran och de alltmer färglösa ögonen gör deras sorg till ett konstverk.

Det är förstås därför "Lyxfällan" är en sådan succé, för det är en skrattspegel. Vi sitter i soffan och lovar varandra om att så där är ju inte vi, eller hur, inte så där hemska, det finns alltid någon som har misslyckats hårdare, klantigare, ömkligare. En ventil. En botgöringsritual.


LÄS MER: Stampen-pampens jättelön: 74 miljoner


Och det är här, i slutet av programmet, som jag blir ledsen på riktigt. Coacherna kommer på återbesök en månad senare, och vi ser nu leende och sorglösa deltagare som har fått ordning på sina plånböcker och sina liv medan producenterna bäddar in alltihop i ett fluffigt, Peter LeMarc-gungande soundtrack. Frihet, framtid, lättnad. Ibland har Grimlund och Hedberg med sig små godsaker från sponsorföretag för att de varit så duktiga. En ny barnvagn. Mat för sex månader. Spabehandlingar. Nu gråter de igen, fast av lycka och kärlek till sina välgörare.

Jag drömmer om den dag som någon av dem stirrar Patrick Grimlund i ögonen och säger nej, vi vill inte ha dina saker. Det var just det begäret som satte oss i den här skiten. Vi har allt vi behöver. Lämna oss i fred.

I gråt.

Kanske skulle han rynka pannan. Kanske skulle han tycka att de var förvuxna bebisar eller befängda eller otacksamma.

Men de skulle åtminstone inte vara hans ekorrar längre.


Tomas Brunegård slutade som koncernchef på Stampen 2012 men satt kvar som styrelseordförande till juni 2014. För sina tjänster kunde han kvittera ut 492 000 kronor i månaden, för ett halvtidsjobb.

Numera sitter han i styrelsen för Sveriges Radio.

Om han någonsin har varit aktuell för "Lyxfällan" är inte känt.


LÄS MER: Kommer Stampen någonsin upp på cykeln igen?


Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra texter.