Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Så blev isbjörnarna på Operabaren romanstoff

Natalie Lantz. Foto: ERNST HENRY
David Grossman. Foto: YOAN VALAT / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN
Isbjörn på Svalbard. Foto: SVT

Översättarna har en enorm betydelse för den internationella litteraturens kvalitet och genomslag.

Natalie Lantz berättar om en sen kväll på Operabaren och konsten att översätta David Grossmans roman från hebreiska.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Isbjörnar. Det var vad vi talade om den där sena kvällen för två år sedan på Operabaren i Stockholm. David Grossman hade precis läst ur sin roman ”En häst går in på en bar” inför Kulturhusets fullsatta hörsal. Nu skulle författaren äta en sen middag innan han packade för den långa flygresan till Svalbard där han skulle bli intervjuad av Jessica Gedin för ”Babel”.

Kan det verkligen vara så att det är lag på att bära gevär på Svalbard? Vi nordbor kring bordet tävlade om att skrämma upp den israeliske författaren med blodisande anekdoter om isbjörnarnas härjningar i den arktiska vildmarken.

Kanske visste Grossman redan då, där på Operabaren, att en av karaktärerna i hans nästa roman skulle hamna på Svalbard. Kanske visste han att romanens Nina skulle fly undan sitt sexuella självskadebeteende genom att stappla mellan Svalbards pubar och ropa till isbjörnarna att komma och slita henne i stycken.

En familjeberättelse

Grossmans nya roman ”Med mig leker livet” (svensk titel ännu inte definitiv) är en familjeberättelse som rör sig mellan tre generationer och många geografiska noder (Jerusalem, New York, Longyearbyen, Belgrad, Zagreb, Wien). Berättelsen kretsar kring tre generationers kvinnor, Vera, Nina och Gili, som genom livet förgiftat varandra med lögner, svek och hemligheter. Under Veras 90-årsdag inser kvinnorna att tiden för försoning snart är ute. Kring dem svärmar Rafael oroligt med sin filmkamera. Han älskar dem alla tre: Vera som en son, Nina som en make, Gili som en far.

David Grossman. Foto: STELLA PICTURES

Kvinnorna bestämmer sig för att tillsammans resa till platsen som är källan till deras familjetragedi. Med sig tar de Rafael som ska filma deras odyssé. Färden går till Goli Otok, Den nakna ön; ruinerna av ett Gulag-liknande läger utanför kroatiska kusten, dit Titos regim från 1949 skickade oppositionella kommunister som motsatte sig landets brytning med Moskva. Det var här den judiska rikemansdottern Vera suttit fängslad och torterats under tre år för att hon vägrat förråda Ninas far, den fattige serbiske bondsonen Miloš. Klyftan mellan mor, dotter och barnbarn tränger djupt ner i Balkans historia. 

David Grossman har ett grepp som utgör en svår utmaning för mig som översättare.

Som så ofta hos David Grossman handlar romanen om sår som nedärvs från generation till generation, ständigt upprivna av geopolitiska realiteter. Den ödesmättade familjeberättelsen utspelar sig mitt i den moderna världens magi: en grällt blinkande bensinmack blir scen för ett ögonblick av ömhet mellan en mor och en dotter som finner varandra på nytt i godishyllornas labyrint.

DAVID GROSSMAN

David Grossman är född 1954 och en av Israels främsta författare och journalister, med en mängd titlar översatta till svenska, som till exempel ”På flykt från ett sorgebud”. Hans senaste roman är "En häst går in på en bar" (Albert Bonniers). Grossman förlorade sin 20-årige son Uri, som dödades av en missil under en israelisk militäroperation i Libanon. 2018 mottog han Israels litteraturpris. Grossman nämns ofta som en kandidat till Nobelpriset i litteratur.

David Grossman har ett grepp som utgör en svår utmaning för mig som översättare. Han driver handlingen framåt av det som ligger utanför berättelsens ramar. I ”En häst går in på en bar” lät han ståupparen Dovaleh G dissekera sig själv inför en chockad publik. Men i stället för att fokusera enbart på Dovalehs intensiva livsberättelse, lät författaren ofta strålkastarljuset svepa över publiken, servitriserna som pilade mellan borden eller rekvisitan på scenen. 

Det var som att författaren ville tvinga läsaren att uppleva själva framträdandet som sådant och inte som beskrivningen av det. För mig som översättare var det svindlande att växla mellan berättelsens flöde och berättandesituationens omedelbara dynamik. För Grossman glider livets tempusformer ihop, och gör ståupparens avlägsna minne lika ljudligt som fräsandet från en öltapp under hans show här och nu. 

Kan inte översätta rakt av

Samma grepp märks i den nya romanen. Det är genom Rafaels kameralins och Gilis anteckningar som läsaren guidas genom kisspauser, äppelklyftors explosion av friskhet i munhålan, ljudet av vindrutetorkare. Livsberättelserna, själva narrativet, liksom beskådas från sidan: genom en kameravinkel bevittnar läsaren blickarnas konversation i en backspegel. Gilis ”scenanvisningar” beskriver mörkergraden i Ninas leende eller var i Veras kropp en viss typ av smärta sitter. Liksom i arbetet med ”En häst går in på en bar”, kan jag inte bara översätta berättelsen rakt av, utan måste först avgöra genom vilket medium den återges, om vi upplever den förmedlad genom en filmkamera eller en anteckningsbok.

Kanske är det just på grund av sina berättelsers olika uttrycksformer som David Grossman tagit initiativ till veckolånga seminarier, där han läser sina romaner högt för oss översättare och berättar hur han tänker sig olika scener, karaktärer och språkliga nyanser. Högläsningen är för att vi ska få in berättelsens niggun, dess melodi. Vi översättare börjar snart utveckla en jargong hämtad ur den roman vi arbetar med. 

Vi tittade på varandra och skrattade: så djupt försjunkna var vi nu i berättelsen.

Inför översättningen av ”En häst går in på en bar” tillbringade vi en vecka tillsammans inlåsta i ett inrökt institut i en tysk by. Sista dagen tog vi en promenad ut bland åkrarna, en författare och hans nio översättare. När vi kom till en hästhage träffade vi på en ensam och eländig, liten häst: ”Titta, där är han ju!” utbrister en av oss. Vi tittade på varandra och skrattade: så djupt försjunkna var vi nu i berättelsen, att vi mötte dess huvudperson i en hästhage på tyska landsbygden (och matade den med maskrosblad).

Grossman måste vara nöjd

I sommar ska jag resa till Goli Otok tillsammans med författaren och de nio översättarna. En dokumentärfilmare ska följa med på vår resa. Grossman måste vara nöjd över hur många konstuttryck som berättelsen nu filtreras igenom: en filmare ska dokumentera en uppläsning av en skriven berättelse, som ska översättas till andra språk, andra alfabet. 

Isbjörnarna från Operabaren letade sig in i berättelsen, liksom översättarna nu måste segla till Goli Otoks ruiner i sökandet efter niggun.

 

Natalie Lantz är översättare, doktorand i Hebreiska Bibelns exegetik vid Uppsala universitet, samt medarbetare på Expressens kultursida.

I tv-spelaren högst upp i artikeln visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen, med Cissi Wallin som berättar om den nya feministiska sajten Gardet.