Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Så blev den grandiosa gycklaren premiärminister

Boris Johnson. Foto: JAMES VEYSEY/SHUTTERSTOCK / JAMES VEYSEY/SHUTTERSTOCK SHUTTERSTOCK
Kjell Häglund. Foto: PRIVAT

Boris Johnson är ny premiärminister i Storbritannien. 

Kjell Häglund berättar om en briljant men märklig mans väg till toppen. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det finns avgörande olikheter mellan Donald Trump och Boris Johnson.

I motsats till den amerikanska presidenten är den tillträdande brittiska premiärministern smart, vältalig och humoristisk, dessutom på ett bildat vis med kreativa metaforer, synonymer och alitterationer.

Och även om båda ser sig som alfahanniga kvinnokarlar så är Boris Johnson, i kontrast till Trumps sextrakasserande personlighet, snarare den glada skiten som får folk att tycka att ”oförbätterlig” är ett charmigt drag. Båda kommer undan med det, men Trump gör det i ett krutdamm av hat, Boris i en allsång på puben eller ”Pang i bygget”-skrattsalva.

Men det finns också avgörande likheter.

En befriande buffel i finsalongen.

Liksom Donald Trump är Boris Johnson i avsaknad av heder och samvete. Eller, rättare sagt, Boris Johnsons heder sitter i generna och bildningen. Ingen ifrågasätter detta givna. Sedan Oxford-tiden har han i stället levt på att utmana och revoltera emot det han och alla andra vet att han redan är född med. Det är därför många britter faktiskt älskar honom – för att han vet precis hur man ”ska” bete sig men ändå beter sig tvärtom. En befriande buffel i finsalongen.

Och precis som Donald Trump frossar Boris Johnson ogenerat i vänskapskorruption. Redan i går, innan han svurits in som premiärminister, delade han ut sin första kabinettposition till kompisen Andrew Griffith, operativ chef för Murdoch-ägda mediejätten Sky. En logisk följd av att Boris Johnson fått låna Griffiths London-lyxhus som valkampanjshögkvarter, och av att Rupert Murdoch själv setts influgen till London i samma veva.

Donald Trump. Foto: SHUTTERSTOCK / SHUTTERSTOCK

I detta ser vi en annan likhet mellan Trump och Johnson: båda får mediepropagandan ombesörjd av Murdoch-maskineriet.

Men den verkligt avgörande likheten är avsaknaden av egentliga politiska åsikter, och därmed också närheten till lögnen. Ibland är den spontan, ibland överlagd, men alltid med syftet att tillfredsställa egot och behovet av att, rätt och slätt, ”vinna”.

Under sin studietid på Oxford uttryckte Boris Johnson målbilden att en dag bli premiärminister, men inte för att styra landet i någon särskild riktning utan för att han lockades av vad han såg som den främsta scenen att visa upp sin hjärnas briljans på. Symptomatiskt nog hade han inte, låt säga, Churchill eller Chamberlain som förebild, utan Gladstone och Disraeli – alltså båda de bittra vänster- respektive högerrivalerna som turades om att styra Storbritannien under andra halvan av 1800-talet. Ideologi spelade ingen roll, och Boris Johnsons politiska föreställningsvärld har sedan universitetsåren i tidigt 1980-tal fortsatt att vara identisk med de testosterondrivna debattävlingarna i Oxford.

En smart pajas som inte tog vare sig omgivningen eller sig själv på blodigt allvar.

Men det unika med den unge argumentationskombattanten Boris Johnson var att han inte brydde sig om reglerna. Toby Young beskriver i en artikel i Quillette (23 juli) sin första upplevelse av studentkamraten Boris Johnson på en sådan debattscen: i motsats till alla andra brydde sig inte Boris om att hålla sig till sitt eget lags tilldelade position, han vann i stället skratten och applåderna genom att få alla andra att framstå som rigida, och mindre briljanta, tråkmånsar; genom att medvetet tappa tråden, börja argumentera för motståndarlaget och byta åsikt med sig själv. En smart pajas som inte tog vare sig omgivningen eller sig själv på blodigt allvar – vilket långt senare faktiskt kom att omsättas i absurdistisk men också uppskattad, och inte sällan lyckad, realpolitik när han blev Londons borgmästare 2008.

Efter studieåren följde dock först ett par decenniers mestadels mycket misslyckad karriär som journalist. Boris Johnson fick sparken redan från sitt första jobb på The Times för att ha fabricerat citat, och hans nästa arbetsgivare Daily Telegraph fann att hans lustfyllt författade EU-rapportering från Bryssel tyvärr var mer fantasifull än verkligheten. Kring millennieskiftet blev han chefredaktör för The Spectator, men tvingades bort sedan han inte självmant förmått att välja mellan tidningsjobbet och en gryende politikerkarriär – han körde dock dubbelt så länge han kunde. Så även på det privata planet. Han var gift (för andra gången) men gjorde en medarbetare med barn och betalade för aborten.

Inte undra på att brittiska medier, i synnerhet journalister som varit med ett tag, är så skeptiska till Boris Johnson.

Han drev som vanligt 'bara' sin egen grandiosa agenda för att tillfredsställa sitt eget grandiosa ego.

Både Boris Johnson och Donald Trump tycks immuna mot närmast episka skandaler, som hade fått vanliga politiker på fall, men där finns också en betydande skillnad: Trumps skandaler är av systematisk eko-kriminell natur medan Boris Johnsons har mer med hans politiska alternativt privata ego att göra.

Som hela Brexit-härvan. Boris Johnson var drivande på ”Leave”-sidan, men av allt att döma var han inte, som extremhögerns och Brexit-partiets Nigel Farage, förmodat involverad med Wikileaks, Cambridge Analytica och Kreml (baserat på The Guardians Carole Cadwalladrs grävreportage i ämnet). Han drev som vanligt ”bara” sin egen grandiosa agenda för att tillfredsställa sitt eget grandiosa ego.

EU-lögner

Som vanligt ljög han friskt – om hur mycket bättre ställt det brittiska folket skulle få det om landet slapp EU-avgifterna – och råkade till och med i rättsligt trubbel för detta. I början av sommaren hotades han av åtal för att ha vilselett väljarna.

Men det var ingenting mot fiasko-avgången som Theresa Mays utrikesminister förra året, sedan hans oförmåga till diplomatisk disciplin förvärrade situationen för en Iran-fängslad engelsk journalist.

Och bara för ett par veckor sedan led hans ego ytterligare ett våldsamt medialt nederlag i en intervju med den mästerlige Andrew Neil på BBC. Boris Johnson hade kaxigt förklarat innehållet i en paragraf i WTO-klausulen som enligt honom tillåter Storbritannien att fortsätta förhandla fritt med EU även i ett ”no deal”-scenario. Andrew Neil svarade att, nej, detta vore ju omöjligt, enligt paragrafen som följer direkt efter den Johnson-citerade. Och skådespelet som följde säger på sätt och vis allt om Boris Johnson: han tjafsade på med glatt humör och försökte ideligen avbryta Andrew Neil, samtidigt som hans briljanta hjärna gick på högvarv för att komma ur fällan, men till slut tvingades han bara frankt medge att han inte hade en susning om den där andra WTO-paragrafen… och det var liksom inte mer än – tack för god match, ny debattkväll på universitetspuben nästa vecka!

Faktum kvarstår att Boris Johnson överlevt fler misstag och skandaler än någon annan brittisk politiker.

Och nu, två veckor senare, är han premiärminister.

Visst, många gör en poäng av att hans tillträde inte är folkvalt, och att han i dagens nya, fragmentiserade brittiska partilandskap endast representerar en liten minoritet; att han bara har till EU-utträdets sista oktober på sig innan den stora folkdomen faller, och att han som ingen annan premiärminister faktiskt riskerar hela unionens framtid (Skottland och Nordirland röstade Remain och tänker inte följa med på kapten Johnsons sjunkande skepp). Men faktum kvarstår att Boris Johnson överlevt fler misstag och skandaler än någon annan brittisk politiker, och att han till på köpet behållit en ansenlig folklig popularitet.

Hur kan britterna vara så överslätande, så förlåtande?

Toby Young pekar ut en pusselbit i socialantropologen Kate Fox studie ”Watching the English”, där hon skriver att en av de mest centrala reglerna i den brittiska sociala nationaldiskursen är ”vikten av att inte framstå som alltför allvarlig”. Boris Johnson behärskar detta till perfektion, menar Toby Young, som skriver i Quillette-artikeln: ”Han vet att miljoner av hans landsmän hellre accepterar hans galna fabrikationer än gör sig skyldiga till den ultimata synden att ta saker på för stort allvar.”

Av Kjell Häglund

 

Kjell Häglund är kulturjournalist.