Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Så används historien som PK-propaganda

Anna Björklund.Foto: David Möller.

Den verkliga historien är mer spännande än snyggt friserade kostymdramer. 

Anna Björklund saknar en sannare berättelse om kvinnors historiska villkor.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. I nästan tio år bodde jag i kvarteren mellan Armémuseum och Historiska museet utan att gå på något av dem. Uniformer, kanoner och nån dammig trasig yxa, jaha. Det var för någon annan, de gamla och lärda kanske, de MÖP-iga, människor med tennsoldater och tråkiga böcker hemma. Min skola var ju klar, jag hade nött mina regentlängder, belöningen var att slippa titta på en gammal karta någonsin igen.

Tills för ett tag sen. Jag vet inte vad som hände, men precis som alla andra blev jag plötsligt historieintresserad.

Jag märker att jag gillar att historikerna, mina nya favoritinfluencers, verkar bry sig om vad som faktiskt hänt. Det känns kul, och lite ovant, jämfört med min tidigare mediakonsumtion. 

När historikerna berättar kommer sanningen hela tiden i vägen för den så kallat bra historien. Hjältarna har tur, krig vinns av väder, skillnaden på vän och fiende är materiella villkor som blandas med agens och slump, inget är riktigt svartvitt. Istället är det, trots århundradena emellan, märkligt verkligt. 

Korsettrullarnas manusarbete är säkert väl marknads- och målgruppsanpassat, ibland riktigt kul.

Streamingtjänsterna som slåss om corona-tittarna har fattat att bleka tjejer i gustavianskt blått är något folk klickar på, men Hollywoods urval av källmaterial ser lite annorlunda ut. I de samtida kostymfilmerna är temat i princip alltid detsamma – en ung kvinna, ett århundrade eller tre före sin tid, som inte alls är ”som de andra” i sin historiska kontext utan på något magiskt sätt manifesterar 2020-talets wokeideal perfekt. Hon vill satsa på konsten och karriären i stället för familjen (”Little women”), om hon gifter sig är det oftast mot sin vilja till män som är antingen brutala (”The great”) eller imbecilla (”A royal affair”), själv är hon antagligen kär i någon både vacker och genomgod stallpojke (”Borgias”) eller, ännu hellre, en annan kvinna (”The favourite”). 

I en ny filmtolkning av Jane Austens sista ofärdiga bok ”Sanditon” (på SVT Play nu) är Austens allseende och ironiska stil utbytt mot en kladdig, antirasistisk hjältinnesaga. Huvudpersonen – självklart en driven ung kvinna med skinn på näsan, ointresserad av äktenskap men med talang för byggnadsprojektering – blir bästis med en vildhjärtad, svart slavdotter som handlas med som en bit kött på den stenhårda äktenskapsmarknaden. 

Louisa May Alcotts klassiska roman ”Unga kvinnor” blev återigen film förra året. Från vänster Emma Watson (Meg), Saoirse Ronan (Jo), Florence Pugh (Amy) och Eliza Scanlen (Beth).Foto: Columbia Pictures Industries, Inc., Monarchy Ente

Korsettrullarnas manusarbete är säkert väl marknads- och målgruppsanpassat, ibland riktigt kul (som i ”The great” på HBO) och ibland nära omöjligt att titta på. Gemensamt är dock att samtliga stories passerat det identitetspolitiska nålsögat, där fienden alltid är kyrkan, klassamhället och patriarkatet. Även om filmerna inte utger sig för att vara historiskt korrekta eller representativa används historiska personer och händelser för att ge en bild av att alla kulturer utom den rådande varit vansinnigt vidriga, särskilt för tjejer. En bearbetning av historien som hade gjort propagandakingen Gustav Vasa stolt. 

För hur var det egentligen då, att vara ung kvinna förr? Var varje inomäktenskapligt samlag en våldtäkt, var trolovning att likna med slavhandel? I ett avsnitt av ”Bildningspodden” berättar äktenskapshistorikern Brita Planck att, nej, inte alls faktiskt. Det har oftast varit mer praktiskt för alla om de som gifter sig faktiskt gillar varandra. Livslångt nära samarbete är svårt under tvång och våld, för människor var nämligen människor även förr. 

Malin Lennartsson som skrivit en avhandling om relationer mellan män och kvinnor i tidig modern tid konstaterar att ”äktenskapet var framför allt något som kvinnor tjänade på”. Och var kyrkan alltid kvinnornas fiende? Tvärtom så dömde de nästan alltid till kvinnornas fördel, det är egentligen ett under att männen gick med på det. Det kostymdramat hade jag hellre sett.

 

Av Anna Björklund

Anna Björklund är skribent och gör podden ”Café Q”