Ryssland har aldrig lyckats begrava Stalin

Artur Solomonov är dramatiker.
Foto: Sergej Karevskij
Lenin och Stalin spökar än.
Foto: ALEXANDER ZEMLIANICHENKO / AP TT NYHETSBYRÅN

Samtidigt som hans pjäs om svårigheten att befria sig från det totalitära arvet hade premiär på en teater i Moskva inleddes kriget i Ukraina.

Dramatikern Artur Solomonov ser det fruktansvärda resultatet av den kollektiva nostalgi som präglat en stor del av den ryska befolkningen. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. På telefon pratar jag med kompisar i Kiev och Odessa, de svåraste samtal jag någonsin haft. Bekanta i Charkiv berättar om hem, torg och lekplatser som inte längre finns. En kvinna i Kiev förklarar att hon håller på att bli galen av de ständiga flyglarmen, av att hela tiden behöva vara beredd att rusa ner i skyddsrummet, av att befinna sig i livsfara. Till slut lämnar hon Ukraina, vilket hon inte hade en tanke på för bara en kort tid sedan. Och här i Ryssland berättar de på teve att vi är där för att hjälpa folk, att den så kallade militäroperationen genomförs för att vi känner en så djup kärlek till den ukrainska befolkningen, i synnerhet då den rysktalande. Ja, denna vår ryska ”kärlek” till främmande folk! I dess låga förtärs snart både vi och våra grannar.

Vid krigsutbrottet befann jag mig i det rika, medelklassiga Moskva. Ingenting i huvudstadens yttre liv förändrades omedelbart. Men redan från första stund inställde sig en mardrömsartad känsla av, inte skräck, men av att ohjälpligt vara på väg att förlora allt man vant sig vid – av att allt var på väg bort.

Krigsutbrottet råkade sammanfalla med premiären för min pjäs ”Hur vi begravde Stalin” på Teatr.doc. Under krigets första dagar umgicks jag enbart med skådespelarna och regissören och teaterledningen, och alla var lika förskräckta, bedrövade, förvirrade. Var det verkligen rätt att gå vidare med premiären? Men om vi ställde in, vore inte det att kapitulera − trots allt handlar pjäsen om totalitarismens uppkomst och svårigheten att befria sig från det totalitära arvet?

Många förklarade att de skämdes, att de kände skuld och maktlöshet.

Vi fortsatte som planerat. Folk kom dit på premiärkvällen − den mest vilsna, osaliga publik jag någonsin mött. Några bekanta förklarade att de knappt lyckats ta sig upp ur sängen, andra ringde och ursäktade sig: de var för knäckta för att komma dit. I foajén pratades enbart om kriget. Många förklarade att de skämdes, att de kände skuld och maktlöshet. Och så var det förstås det osannolika, närmast morbida sammanträffandet att en pjäs om stalinismens återfödelse hade premiär just nu. Efteråt kom några i publiken fram och berättade att de hajat till vid vissa repliker: ”Staten vill ha lik! Staten vill ha döda! Människan är ingenting, staten är allt!” Just de replikerna var egentligen inte centrala för uppsättningen. Men nu hade tyngdpunkten förskjutits.

Förödelse i centrala Charkiv.
Foto: EYEPRESS NEWS/SHUTTERSTOCK / EYEPRESS NEWS/SHUTTERSTOCK SHUTTERSTOCK

Hemma knäppte jag på de statskontrollerade tevekanalerna – de malde på om ”ukrainska nazister” och ”de ryska vapnens triumfer” – och stängde av. Under de senaste åren har det ofta varit som om vi lever i en surrealistisk film. Logik och sunt förnuft har steg för steg monterats ner, för att nu slutgiltigt avskaffas. En vanlig tevetittare finner i dag ingenting motsägelsefullt i att ”det nazistiska Ukraina” leds av en jude, i att våra makthavare angriper ett grannland i försvarssyfte, att man krigar för fred, att man förintar i lyckans namn. Det uppfattas som oproblematiskt att slagordet ”Nej till krig” i praktiken klassas som ett extremistiskt slagord. Samtidigt är vi naturligtvis ”för fred”, allt det här görs ju uteslutande för fredens skull. För i början av ”militäroperationen” uttalades de magiska orden: ”nazism”, ”fascism” och ”seger”. Ord som i årtionden haft oss i sin makt.

Samtiden görs till en behållare för samtliga historiska epoker och all historisk symbolik.

Det där måste vara hemskt svårt att förstå för en utomstående. Liksom det faktum att stalinismen är så aktuell i dagens Ryssland, att vi inte lyckats begrava Stalin. Men så är det, och nu aktiveras återigen stalinismens fruktansvärda räknelära: å ena sidan miljontals oskyldiga människor som ska dödas, förslavas och utsättas för våld och förnedring, å den andra – ett storslaget projekt, ett segerrikt krig, en allsmäktig stat. Och den som en gång lade grunden till den här sortens djävulska beräkningar griper återigen allt tydligare in i vår vardag.

Men rent konkret handlar det inte om stalinism utan om någonting annat: i dagens Ryssland har det vuxit fram en föreställning om ett slags superimperium, som ideologiskt sett kan rymma vad som helst och som därför också kan vara hur motsägelsefullt som helst. Allt i det förflutna idealiseras: det tsartida och det sovjetiska, det fornryska och det som hände relativt nyligen, det ortodoxa och det ateistiska. Samtiden görs till en behållare för samtliga historiska epoker och all historisk symbolik; utan att blinka låter man Stalin samsas med Nikolaj II, Lenin med Katarina den Stora, tsarer med tsarmördare, ”det Heliga Rus” med dess banemän. Och vad gäller kommunismen är det förstås ingen som tror på den. Kommunistpartiet är en del av den stora fejken. Ur det kommunistiska förflutna har man bara plockat ut vissa russin: idén om en stor och mäktig stat, myten om kollektivet, och så förstås den om ”brödraskap mellan folken”. 

Samtiden görs till en behållare för samtliga historiska epoker och all historisk symbolik, skriver dramatikern Artur Solomonov. Bilder av Lenin och Stalin.
Foto: ALEXANDER ZEMLIANICHENKO / AP TT NYHETSBYRÅN

Propagandan har nu i ett tjugotal år manipulerat en mycket stor del av befolkningen till ett nostalgiskt förhållningssätt till det förflutna och uppmuntrat oss till att drömma om att svunna tider kan komma åter. Det har varit både tragiskt och komiskt − helt unga människor kan på allvar längta tillbaka till en tid som de aldrig upplevt. Men vi ser nu också det fruktansvärda resultatet av denna kollektiva nostalgi.

Från officiellt håll har det pratats mycket om Rysslands religiösa återfödelse. Men även det är en hägring. Eller fejk, om man så vill. Ännu en stor idé helt utan förankring i verkligheten. Jag skulle ha svårt att på allvar beskriva Ryssland som ett kristet land: det där är bara ord. De flesta som kallar sig kristna går i kyrkan enbart på de stora högtiderna, de kan ingenting om den ryska kyrkotraditionen och ännu mindre om den vidare kyrkohistorien; i bästa fall kan de felcitera en rad ur Nya testamentet. Viljan att kalla sig ”kristen” är ofta ett sätt att bekräfta sin tillhörighet till en viss historia och kultur, att hålla sig till en viss kod. Och eftersom den ryska kyrkan ställer sig bakom precis varenda idé som våra makthavare får i skallen uppfattas den av unga människor och av tänkande personer som en ren filial till Kreml. Vilket förstås inverkar menligt på den tilltro man kan känna för kyrkan.

Domstolarna, pressen, alla icke-statliga organisationer, partier, parlamentet – allt är fiktion.

I detta hav av hägringar och påhitt finns bara en substans som i lika hög grad som makten kan göra anspråk på att kallas för verklig. Och det är konsten. Domstolarna, pressen, alla icke-statliga organisationer, partier, parlamentet – allt är fiktion. Men makten är verklig − ohyggligt, skrämmande verklig. Och det är konsten också. För i Ryssland förväntar sig publiken att konsten ska ge uttryck för de djupaste tankar och de starkaste känslor. Man vill att konsten ska klargöra vad som försiggår i landet och visa var ondskan finns − och godheten. Det är därför farligt ägna sig åt konst (såvida du inte ingår allians med makten), men också akut viktigt.

Jag fångar upp ett eko av fjärran skandaler: någonstans har man ställt in ett gästspel för en rysk teater eller orkester, tagit ner en Tjechov-affisch eller slutat spela Tjajkovskij. En del ryska kulturarbetare har grymtat åt det där. Själv tycker jag inte att vi är i en position där vi kan beklaga oss. Tjechov och Tjajkovskij klarar sig. Och det gör nog vi också. Vi förhindrade inte katastrofen, och nu när den inträffar ska vi inte stå och gnälla om att det är det är synd om oss.

Men − om vi inte alla brinner upp i denna mardröm, om vi någon gång slipper ut ur detta delirium som framkallats av lögner, maniska föreställningar och hjärnspöken, då kan efterkrigstiden, när den kommer, och som utan tvekan blir mycket svår, ändå bli en chans för Ryssland att finna en ny självbild, att helt och fullt bryta med de obehagligaste utvecklingslinjerna i vår historia, att upphöra med att idealisera det förflutna, försöka hitta geopolitiska ursäkter åt våld och blodspillan och göra bödlar till hjältar. Vi kan få en chans att vakna, att finna en väg tillbaka till någonting normalt, där vi inte behöver ansätta grannländer med vår ”kärlek” och där vi kan se oss själva inom de gränser vi faktiskt har – såväl fysiskt som metafysiskt.


Av Artur Solomonov 

Översättning Nils Håkanson


Artur Solomonov är rysk dramatiker.




Lägg ut: ”Kriget inifrån”

https://embed.radioplay.io?id=114106&country_iso=se

MEDIEPODD. Magnus Falkehed om historien som skrivs i Kiev. Karin Olsson och Magnus Alselind diskuterar dråpet som tvingar UG att följa upp Lena Sundströms reportage och Jan Helin som middagssällskap.