Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Rutindans med rockringar

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Att länka till musikrelaterade humorklipp från You Tube och skriva underhållande texter om dem i en dagstidningskontext gav Dagens Nyheters Fredrik Strage Stora journalistpriset i kategorin Årets förnyare.
Ingen kunde vara stoltare än jag över att just Fredrik fick den här utmärkelsen. Men jag hade så mycket hellre sett att han för länge, länge sedan hade utsetts till Årets berättare för någon av sina epokgörande reportageböcker Mikrofonkåt och Fans.
Men som det kanske redan har framgått med viss övertydlighet av den första meningen i den här texten så hör det till just den här priskategorin att innehållet kanske får vara av sekundär karaktär.
Strages lista har varit hemskt kul att följa. Överraskande ibland, lika ofta förutsägbar, men framför allt har den varit just skojig.
I sitt officiella tacktal sade Fredrik att han "ser det (priset) som ett erkännande för rockjournalistiken som genre".

Om detta ändå vore sant.
I stället understryker utmärkelsen, den - mycket riktigt - första rockjournalistiska nomineringen i Stora journalistprisets historia (Mats Olssons specialpris häromåret undantaget), hur musikjournalistiken klappas på huvudet som något som blott sker på vägen till viktigare kall eller uppdrag.
Rockjournalistiken kräver fysisk interaktion med icke-expertis. Alla har rätt. Alla får påsar.
Innehållsmässigt måste man ju, som just rockjournalist, undra om ett bråk mellan Leila K och Dilba verkligen är rockhistoriens tredje viktigaste bevarade rörliga ögonblick? Eller en dag på golfbanan med rapparen Nate Dogg?
Eller hur en tredjedel av bidragen består av seriösa artisters medverkan i The Muppet show.

Som en utgångspunkt för en diskussion om vad rockmusiken kan säga om sin samtid fungerar Strages lista som en utmärkt provokation inom ett område vars antiintellektuella väsen fortfarande inte tillåter att en kanon kan ristas i sten.
Men något säger mig att den debatten inte har någon självklar plats där den kommer att föras. I lugn och ro, utan att uppröra några starkare känslor, återgick rockjournalistiken redan i morse till att lydigt recensera veckans album och gårdagens folkligaste konsertbesök.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!