En liten anonym TT-notis berättar att DN:s legendariska litteraturkritiker Ruth Halldén är död, 86 år gammal. Hennes offentliga röst tystnade visserligen tidigare än så – efter boken ”Radikaler och viktorianer” 2004 kom texterna endast sporadiskt, för att till sist upphöra helt.
I det litterära samtalet har hon lämnat ett stort tomrum efter sig. Och samtidigt är det svårt att tänka sig att hon skulle ha en given plats i dagens kultursidesklimat, som mestadels är så förtvivlat upptaget med samtiden.
Ruth Halldén var inte särskilt samtida. Hon gjorde ingen hemlighet av att de verk hon höll högst uteslutande var de stora klassikerna – och hennes hjärta låg framför allt hos den brittiska litteraturen. Om nyare svensk litteratur uttryckte hon sig inte sällan förklenande, och hon avstod så småningom helt från att recensera svenska böcker.
Ruth Halldén var den första litteraturkritiker jag läste på riktigt. Under mina universitetsår på det tidiga 1980-talet när de franska poststrukturalistiska filosoferna härjade som värst på kultursidorna, framstod Ruth Halldén som en källa med klart, friskt vatten. Så kunde man alltså också skriva!
Jag höll inte alltid med henne – särskilt inte om det där med den svenska litteraturen – men det var alltid hennes recensioner jag läste först i tidningen. Hon var en tydlig kritikerauktoritet med enorma kunskaper men alltid demokratisk, aldrig någonsin exkluderande. Inte heller hade hon något av den blaserade avmätthet som så många kritiker lägger sig till med efter ett tag. Att läsa henne var alltid en påminnelse om varför litteraturen är viktig.
”Det handlar inte om lätt eller svårt, det handlar om sensuell attraktion, magnetism”, skriver hon i ”Tankar om kultur” (1999) och travesterar Ekelund: ”Det är fullt tillåtet att söka eld och kraft i en bok”. Måtte vi aldrig glömma det.