Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Rungande tidskrift

Foto: Johan Carlen
Gunilla Brodrej: Prokrustes säng är ett elegant debattinlägg om konflikten mellan Björn Runge och Götafilms producent Christer Nilson.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

BJÖRN RUNGE | Prokrustes säng | Filmkonst 121B, 147 s.

Björn Runges lilla postilla om konflikten mellan honom och Götafilms producent Christer Nilson är förstås en partsinlaga. Nilsons långa svar kan man läsa på Göteborgs filmfestivals hemsida, den innehåller dementi på dementi. Båda de här filmverksamma männen verkar vara ytterst kompetenta. Och helt oense om varför samarbetet sprack.
Det var i startskedet av filmproduktionen Simon och ekarna som bygger på Marianne Fredrikssons roman. Runge hoppade av när medproducenterna liksom kravlistorna blev fler och fler. De ville bland annat frysa manuset, fridlysa det från ändringar, medan Runge ville ha en levande process med möjlighet till förändring.
Hur som helst är Prokrustes säng ett elegant debattinlägg med en mytologisk metafor som kryddar upp det. I det antika Grekland drev Prokrustes ett värdshus där han bäddade ner sina gäster i en särskild säng. Om de var för långa högg han av lemmarna så att de passade och om de var för korta sträckte han ut dem.
Den ende som slank ner perfekt var Theseus som därmed kunde fortsätta sin resa hemåt och bli en hel människa. Överfört till film-Sverige var det producenterna som ville bädda ner Runge och Runge var nu inte Theseus, men han hade väl så många monster att tampas med. Utöver den effektiva metaforen och inledningens problemframställning innehåller skriften ett drama för två roller: regissören, en kvinna, och producenten, en man. Det handlar om villkoren för (film)skapande, om kommunikation och missförstånd, om vems verklighetssyn som gäller. Vems jävla verklighet talar vi om, ryter producenten i sann Göran Hägglund-anda. Regissören föreslår att det är hans.
Producenten försöker stöpa om filmen till familjefilm, för att nå fler och göra den mera lättfinansierad. Du lägger helt enkelt fokuset på ungen, säger producenten medan regissören gapar, stum.
Jag kan komma på rätt många rätt arty, allvarliga filmer med just fokuset på ungen. Utan ungen hade de bara varit arty allvar och alltför riskabla projekt för producenten i fråga.
Om jag vore radioteaterchef skulle jag intressera mig för den här pjäsen.