Rosenberg: Bittert avsked från Kertész

I "Mannen utan öde" låter Imre Kertész en fjortonårig pojke möta världen i Auschwitz, och det med samma självupptagna och troskyldiga blick som om han hade mött världen i Samarkand eller Södertälje. Jaha, sådan är alltså världen, är pojkens oförfärade om än tidvis förvånade syn på allt som sker i en värld vars huvudsakliga syfte är att ta livet av såna som han. Det är en berättelse som fogar in Auschwitz i världen som den bevisligen är och naturligen inreder den med de gaskammare, krematorier och övriga folkmordsinventarier som bevisligen hör världen till. Det är också en berättelse som dag för dag fogar in en ung pojke i vad man skulle kunna kalla Auschwitzvärlden och för alltid naglar fast honom där.

Det senare tror vi oss veta eftersom den unge pojken bär påtagliga likheter med den unge Imre Kertész som också han möter världen i Auschwitz och med tiden blir en författare vars hela författarskap förblir fastnaglat vid Auschwitz, eller i varje fall inte för ett ögonblick lämnar Auschwitzvärlden bakom sig.

Varför leva i en värld vars enda syfte är död? är Auschwitzfrågan som förföljer Kertész genom hans liv och författarskap. Ja, bokstavligen förföljer, eftersom han alltsomoftast nämner (möjligen koketterar med) att om han inte skrev dag och natt skulle han vara död. Titlarna (de svenska) indikerar stämningsläget: "Galärdagbok", "Fiasko", "Likvidation", "Dossier K" och "Kaddish för ett ofött barn" (Kaddish är den judiska bönen över de döda). I den sistnämnda besvärjer en medelålders ungersk-judisk författare, inte helt olik Kertész, fram ett enda långt och oåterkalleligt NEJ till den värld i vilken Auschwitz en gång för alla har installerat sig.

Det är kort sagt ett författarskap som får sitt ljus från en mycket mörk stjärna. Hos Kertész är misstron en livsmaxim, moralen en livslögn och livet ett misstag "som inte ens döden kan reparera".

Allt detta möter vi i ett svart och bittert koncentrat i Kertész senaste och av allt att döma sista verk. I varje fall är det en snabbt åldrande och av parkinson försvagad författare som här förgäves försöker fullborda en roman, och förgäves försöker se någon mening med det liv han helst vill avsluta, och som under tiden fäller sin bittra dom över världen, människan, Europa, islam, självhatande judar, namngivna vänner och inte minst sig själv.

Boken består av två serier dagboksanteckningar, den ena från åren kring Nobelpriset 2002 ("man hotar mig med Nobelpriset"), den andra från åren fram till 2009. Däremellan och som avslutning, fragment av en ofullbordad roman vid namn "Den sista tillflykten", där det ena går i det andra. "Man måste utgå från att allt är ett misstag och att man är chanslös", säger protagonisten i det avslutande romanfragmentet och formulerar därmed mycket koncist dagboksförfattarens återkommande syn på tillvaron. Den sista tillflykten är skrivandet och när skrivandet sviker är det lämpligaste en författare kan göra att dö så snart som möjligt.

Det är kort sagt en deprimerande bok skriven av en tidvis deprimerad författare vars skrivande allt oftare undflyr honom.

Vilket inte utesluter att det som likväl blir skrivet kan vara stor litteratur. Mörker och vanmakt är beprövade litterära kraftkällor och det finns också i denna bok mycket som visar Kertész mästerskap; det musikaliska anslaget, den illusionsfria humorn, det litterära allvaret. Detta är skrivande på liv och död också när krafterna avtar, kanske i synnerhet då.

Likväl är detta sorgligt nog en bok där kraftlösheten tränger sig på. Jag letar efter självironin och självdistansen men hittar alltför ofta bara självömkan och en intill bitterhet gränsande snarstuckenhet. Som i angreppet på "en viss Reich-Ranicki, en förslagen jude som överlever och håller sig i förgrunden i den svåra rollen av tjänstgörande hovnarr och jude". Marcel Reich-Ranicki som vid tiden för Kertész Nobelpris var Tysklands förmodligen mäktigaste litteraturkritiker och själv hade överlevt Förintelsen (Warszawas getto), hade önskat att priset skulle gå till någon annan än Kertész (John Updike). Jag förtänker inte Kertész rätten att vara upprörd över detta och rentav hata Reich-Ranicki (det fanns det många som gjorde, författaren Martin Walser tog livet av honom i en roman), men jag blir en smula betänksam över tonen och ordvalet: "Judar av [Reich-Ranickis] sort har förföljt mig och sugit mitt blod."

Motsvarande, av antisemitisk retorik inpyrda ordval återfinns i utfallen mot judar "som under förevändning att kritisera Israel tjuter med ulvarna":

"Juden på vänsterkanten, denna lilla ohyra på flykt, biter mig gång på gång i ankeln, i vrede över att jag påmint honom om var han hör hemma."

"Jag är nära dra slutsatsen att den europeiske juden verkligen är den skadliga figur [...] som faktiskt ser sin egen utrotning som enda lösning på sitt med ett föraktligt och förvirrat medvetande framlevda liv. Han kommer inte att ge sig förrän han slagen och plundrad, har forslats till ett nytt Auschwitz."

Kertész har inte bara problem med judar som tjuter med ulvarna, utan också med "eländiga araber" vars skrikande kvinnor och barn "med stora huvuden" belamrar flygplatsen i Budapest och får honom att tänka på terror och bomber, och med islam som "bara känner hatets språk" och som får Europa att bönfalla om nåd och vrida sig i undergivenhet. För att inte tala om Europa självt, som öppet tagit parti "för Israels utplåning, för judarnas utrotning, i själva verket alltså för Auschwitz".

Den fråga som alltsomoftast väcks under läsningen är inte vad Kertész menar (det framgår) utan hur han mår. Och i vad mån Nobelpriset faktiskt blev det hot mot hans fortsatta författarskap som han själv hade fruktat. I alla händelser tycks den skoningslösa offentlighet han därmed kastades ut i ha förstärkt hans oförsonlighet mot den värld där Auschwitz en gång för alla har installerat sig: "Som om priset bara var ämnat att öppna fönstret till gemenhetens bottenlösa djup ... den vidriga ohyran som kryper fram ur det förflutna och fyller luften med likstank."

Just när jag tänker den inte helt originella tanken att jämföra Kertész med Primo Levi gör Kertész det själv, "denne egentligen dålige författare", som Kertész utan omsvep kallar honom. Skillnaden mellan dem båda sägs bestå i att Levi skrivit om Auschwitz, medan Kertész skrivit om "följderna av Auschwitz".

Bortsett från att detta inte i något avseende är en rättvis karakteristik av Levis författarskap, säger det heller inget om den i mina ögon avgörande skillnaden mellan de två. Primo Levi närs i sitt skrivande av intresset för andra människor, ja för människan som sådan, i synnerhet för den människa som i Auschwitz lyckas bevara åtminstone ett uns av den mänsklighet som lägret har till uppgift att utplåna. Imre Kertész författarskap däremot närs huvudsakligen av en enda människa, författaren själv. Därtill en författare som uttalat misstror andra människor, i synnerhet människan som sådan, i synnerhet människan sådan hon blivit i världen efter Auschwitz.

Jag betraktar båda författarskapen som helt oumbärliga. För så är det nog med världen efter Auschwitz, att vi har goda skäl att med Kertész misstro både den och oss själva. Liksom vi har goda skäl att förundras över det benrangel i Auschwitz (eller om det är Buchenwald) som i "Kaddish för ett ofött barn" går under namnet "magistern" och som av misstag får berättarens (den unge Kertész?) matranson i handen och som vid gränsen mellan liv och död väljer att gå över gränsen till döden för att ge berättaren hans förlorade matranson tillbaka.

"Kaddish för ett ofött barn" är tillsammans med "Mannen utan öde" Imre Kertész bestående bidrag till världslitteraturen. Resten är kommentarer, några mer umbärliga än andra.