Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Rörelsen i världen – det ogripbara kaoset

The Offspring Resembles the Parent, 2015  (stillbild från film).

Foto: Lina Selander,

The Offspring Resembles the Parent, 2015 (stillbild från film)

Foto: Lina Selander,

The Offspring Resembles the Parent, 2015 (stillbild från film)

Foto: Lina Selander

Nils Forsberg ser konst för vår tid på Moderna museet.

Lina Selander, "Moment", Moderna museet, …Stockholm till 28/2 2016.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Än går det inte att säga vad 13 november-dåden i Paris kommer att få för efterverkningar och historisk betydelse. Blir de ännu ett steg mot ökad spänning i världen, eller kommer de att framstå som en vändpunkt? I så fall mot vad?

Historiska brytpunkter framstår först i efterhand som avgörande. I sin samtid är de kaotiska, spretiga, ogripbara och obegripliga.

Den här sortens skeenden intresserar sig Lina Selander för i sin konst. De tre verk som visas på Moderna museet handlar på ett plan om flykt, förtryck och kapitalism, men mer övergripande gestaltar de övergångar, tillstånd av rörelse från något till något annat.

För en tid besatt av tydlighet och raka svar är det irriterande långsamt. Det kan finnas konst som är mindre sociala medier-anpassad än Lina Selanders, men den är inte lätt att hitta.

 

Obegripligheten provocerar. ”Timmarna som rymmer formen (ett par dagar i Portbou)” är ett montage av svartvita bilder från den pyreneiska gränsstad där den tyskjudiske filosofen Walter Benjamin tog sitt liv 1940. Ljudspåret är en samtida berättelse om flykt undan misshandel och död och en flottfärd i vågor så höga att inte himlen syns. Filmen och ljudspåret är olika långa så för varje gång man ser verket förskjuts de i förhållande till varandra.

Det finns mer lättillgängliga skildringar om flyktingtillvaron. De missar dess rumstidsliga kaos där strimmor av hopp och fruktan för katastrof går i och ur varandra.

Den som är ambitiös kan dechiffrera Lina Selanders konst, hitta referenser och källor till bilderna, översätta, men kommer då att stå där med känslan av att ha missat något väsentligt, som inte låter sig översättas.

Därför är den en konst för vår tid. Världsfrånvändheten är bara yta. Den nya filmen ”The offspring resembles the parent” som också har visats på årets Venedigbiennal där Selander representerade Sverige, avslutas med ett klipp där en uggla lyfter. Plötsligt klarnar något – det måste vara Minervas uggla, som Hegel sa lyfter först i skymningen. Det vill säga: förståelsen kommer först i efterhand. Då det kanske är för sent.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!