REPLIK
Hej Gunilla Brodrej, jag heter Guido Campana och har de senaste sex åren spelat första oboe i Drottningholmsteaterns orkester. I din artikel (Expressen 2/4) läser jag om situationen på teatern. Jag vill klargöra några fakta som inte framgick av din artikel. Ibland är fakta viktiga för läsarna, inte enbart personliga tyckanden.
1 Du hävdar att radiosymfonikerna spelade fantastiskt på Drottningholm förra året - jag tror dig. Men du glömde nämna att dessa fantastiska musiker är välbetalda tolv månader om året, med fast tillsvidareanställning och försvarad av en stark fackförening - det är motsatsen till vad du önskar oss. Det är inte en bra modell för din innovativa vision.
2 Jag känner den nya musikaliska ledaren Maria Lindal. Precis som du, beundrar jag Marias vilja och förmåga att övervinna barriärer mellan olika slags sceniska uttryck; jag har aldrig haft några problem med att arbeta med henne.
Men det måste väl sägas att hon redan var konsertmästare på Drottningholm de senaste åren, när du var på besök. Som konsertmästare har hon haft möjlighet och plikt att samarbeta med dirigent och med sina kolleger, genom att föreslå positiva lösningar och olika sätt att arbeta - något hon inte gjort.
3 En orkester består av olika begåvningar som tillsammans dag efter dag, år efter år arbetar med att förbättra klang, stil och balans. Att jämföra orkestermusiker med sångsolister är inte relevant.
Sångare väljs utifrån varje enskilt operaverk, det gäller inte orkestern. Som i exemplet du nämner: radiosymfonikerna slänger inte ut sina musiker på det här sättet. Idén att skapa en kvalitativ grupp genom att eliminera personer som kan vara obekväma för ledarna är inte ny, och ger inte några större resultat i det långa loppet.
Speciellt när man utesluter de musiker som har störst internationell erfarenhet. Vi behöver förmodligen alla förnya oss men då måste man se vad som ska förnyas och varför. Ta reda på underliggande fakta, i stället för att bara tuta och köra över.
Gudio Campana