Rör inte min oboe

Guido Campana är oboeist i Drottningholmsteaterns orkester.

Guido Campana om vikten av trygghet för musikerna.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

REPLIK


Hej Gunilla Brodrej, jag heter Guido Campana och har de senaste sex åren spelat första oboe i Drottningholmsteaterns orkester. I din artikel (Expressen 2/4) läser jag om situationen på teatern. Jag vill klargöra några fakta som inte framgick av din artikel. Ibland är fakta viktiga för läsarna, inte enbart personliga tyckanden.

1 Du hävdar att radiosymfonikerna spelade fantastiskt på Drottningholm förra året - jag tror dig. Men du glömde nämna att dessa fantastiska musiker är välbetalda tolv månader om året, med fast tillsvidareanställning och försvarad av en stark fackförening - det är motsatsen till vad du önskar oss. Det är inte en bra modell för din innovativa vision.

2 Jag känner den nya musikaliska ledaren Maria Lindal. Precis som du, beundrar jag Marias vilja och förmåga att övervinna barriärer mellan olika slags sceniska uttryck; jag har aldrig haft några problem med att arbeta med henne.

Men det måste väl sägas att hon redan var konsertmästare på Drottningholm de senaste åren, när du var på besök. Som konsertmästare har hon haft möjlighet och plikt att samarbeta med dirigent och med sina kolleger, genom att föreslå positiva lösningar och olika sätt att arbeta - något hon inte gjort.

3 En orkester består av olika begåvningar som tillsammans dag efter dag, år efter år arbetar med att förbättra klang, stil och balans. Att jämföra orkestermusiker med sångsolister är inte relevant.


Sångare väljs utifrån varje enskilt operaverk, det gäller inte orkestern. Som i exemplet du nämner: radiosymfonikerna slänger inte ut sina musiker på det här sättet. Idén att skapa en kvalitativ grupp genom att eliminera personer som kan vara obekväma för ledarna är inte ny, och ger inte några större resultat i det långa loppet.

Speciellt när man utesluter de musiker som har störst internationell erfarenhet. Vi behöver förmodligen alla förnya oss men då måste man se vad som ska förnyas och varför. Ta reda på underliggande fakta, i stället för att bara tuta och köra över.


Gudio Campana

kulturen@expressen.se

Svar direkt

Guido Campana är arg på att jag inte blir upprörd av att musiker byts ut. Drottningholms slottsteater är en av världens äldsta och bäst bevarade barockteatrar. Den drar publik från hela världen. De finaste biljetterna kostar 1 000 kronor.
Kort sagt. När man kommer till Drottningholm vill man bli hänförd redan under de första takterna. Ur publiksynpunkt verkar det inte ett dugg konstigt om den konstnärliga ledningen vill byta ut några musiker. Strängt taget skulle man uppdatera orkestern för varje ny säsong. Handplocka alla. Sångsolisterna har ju inga långtidskontrakt. Nu är det inga sådana planer på gång på Drottningholm, det är en fjärdedel av musikerna som ska bytas ut. Men facket rasar likväl.


Under åren har teatern inte varit så noga med den musikaliska kvaliteten som Guido Campana låter påskina. Till exempel har man regelmässigt gett roller till elever på Operahögskolan. Saker förändras på Drottningholm, och det går i rätt riktning. De senaste åren minns jag som en enda massa av grötig kostymprakt. Jag nämnde radiosymfonikernas gästspel med "Trollflöjten" under Östersjöfestivalen för att visa på variationsmöjligheterna.
Jag kan inte redogöra för hur Maria Lindals samarbete med den förre konstnärliga ledaren Mark Tatlow har sett ut, och jag har noterat hennes inflytande som konsertmästare, men är övertygad om att hon kan göra betydligt mer nu när hon är närmare knuten till ledningen.
Resultatet får vi bedöma i sommar.


Gunilla Brodrej

gunilla.brodrej@expressen.se