Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Rön för vinden

Den tänkta läsaren i begynnelsen av det knapra men optimistiska 50-talet. Foto: Emma Mattsson

I en ny doktorsavhandling skrivs historien om Råd & Rön från folkhemstiden till det köpgalna nuet. Sven Olov Karlsson läser och minns tiden som reporter på det statliga konsumentverkets förlängda arm.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

fakta

DOKTORSAVHANDLING
SOPHIE ELSÄSSER | Att skapa en ­konsument - Råd & Rön och den ­statliga konsumentupplysningen | Makadam förlag, 527 s.

När jag var arbetsmiljöreporter brydde sig företagen föga om vilka faror, regelbrott eller problem jag än avslöjade hos dem. Det blev andra bullar när jag började skriva tester av deras varor, på konsumenttidningen Råd & Rön. Jag kom dit år 2003. Då ägde konsumentverket fortfarande tidningen och såg den som sin förlängda arm. Andra såg oss som det gråsossiga DDR-Sveriges pekfinger.

Det blev mitt hittills mest krävande journalistjobb. Antingen vi testade dammsugare eller rotade i skojarhärvor var noggrann­heten minutiös. Ändå anklagades vi alltid för fel. Småskuttar som internationella koncerner krävde rättelser och dementier. Det näringsliv som tidigare nonchalerat mina artiklar blev nu en överkänslig drama queen. Kränkta firmors klago­visor fyllde inboxen. Direktörer skrek i telefonluren.

En sådan gaphals la till och med upp en webbplats med fotomontage på mig i samedräkt och skrev där att jag hade tidelag med renar (under ett av sina raseriutbrott hade han tyckt sig höra att min dialekt lät norrländsk).

 

Företagens gnäll visar bara på Råd & Röns tyngd - dålig PR där är verkligen dålig PR. Men även prenumeranterna hade humör. Varje nummer piskade upp nya läsarstormar, vare sig vi skrev att magnetarmband var humbug eller att ett datormärke var sämre än ett annat. Den ilskan är mer intressant. Den demonstrerar hur vi identifierar oss med våra köpta ägodelar till den grad att vi går i affekt om de kritiseras. Köpet har tagit trons plats. Att vara konsument är en livsstil, ett kall.

Foto: Foto: Anna-Karin Nilsson Om detta, om vägen från en stat som prudentligt ville lära oss att vända på örena till dagens medborgarplikt att köpa mera för att rädda världsekonomin, handlar Sophie Elsässers doktors­avhandling "Att skapa en konsument - Råd & Rön och den statliga konsumentupplysningen".

Hon redovisar tidningens historia på ett sätt som ger samma märkligt klara känsla som Nina Björks omstridda bok "Lyckliga i alla sina dagar" eller sociologen Zygmunt Baumans "Konsumtionsliv": den pessimistiska insikten om att vi sitter i en fälla av behov skapade för att hålla hjulen snurrande. Dit ska våra pengar, vår livstid, vår ork och jordens resurser gå. Vi får aldrig bli nöjda. Vi får aldrig bli färdiga.

 

Sophie Elsässer beskriver hur det gick till. Hur Råd & Rön skapades under ett efterkrigsknapert men hoppfullt 50-tal. Den tänkta läsaren var hemmafru och skulle hålla ohyran och svälten stången. Den ton som tidningen skulle bli känd för kom senare, i ett radikalt och pedagogiskt 70-tal.

Då skulle konsumenten skyddas mot kapitalismens fula knep, varje test avrundades med förmaningen att överväga om det inte gick att avstå från köp, behövdes verkligen en heltäckningsmatta? På 80- och 90-talet fick tidningen ett miljöengagemang som förstärkte köpförsiktigheten - hur påverkades ekosystemet av soda streamern?

Just att poängtera alternativet att inte köpa körde konsumentverket, och därmed Råd & Rön, hårt med. När man år 2001 testade espressomaskiner protesterade både myndigheten och läsarna: sådan lyx borde man inte skriva om alls. I ett senare test av riskokare framhöll konsumentverket att apparaterna visserligen fungerade, men verkade onödiga. Både kaffe och ris kunde kokas ändå. "Det blev tydligt att man från Testlabs sida inte kunde se bortom de behov man själv hade", skriver Sophie Elsässer.

 

Av samma skäl, motviljan mot köp, ville forskarna på konsumentverkets laboratorium aldrig säga mig vilken vara som blivit bäst i test: risken fanns att det skulle kunna användas till reklam.

Testerna var alltid Råd & Röns ena ben. Det andra grävande journalistik vars grundlighet under mina år där gled mellan ambitiös och rabiat. Jag wallraffade ångestsvettig på stor­möten för pyramidspel, vände ut och in på mögeldrabbade villaköpstvister och granskade sockerberoendets vara eller icke vara. Varje text förväntades innehålla allt om ämnet: ett reportage om låt säga hårspray skulle bokstavligt tala sopa mattan med alla andra texter om hårspray. Det hjälpte tyvärr inte. Folk köper fortfarande för mycket hårspray, socker och pyramidspel.

 

I dag är Råd & Rön frigjord från konsumentverket. Får skriva "Bäst i test" och till och med "Bästa köp". Inga byråkrater kliver längre in på redaktionen och vill stryka positiva formuleringar ur korrekturet till förmån för antikommersiella spartips. Som Sophie Elsässer skriver är det upp till var och en att själv bestämma om man vill köpa. Det tog fem decennier, men till sist omvände köpets missionärer Råd & Röns folkhemsförsiktighet.