Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Romantiskt misstag

Martin Tistedt. Foto: C-M Edenborg

Victor Malm sågar Martin Tistedts usla metaforer.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Roman

MARTIN TISTEDT

Vår

Vertigo förlag, 107 s.

Martin Tistedts nya roman "Vår" är ett risktagande. En ambitiös, kort liten sak som man slukar i en sittning. Den har en tydlig estetisk idé som den fullföljer konsekvent, och jag kan, delvis, akta djärvheten och kompromisslösheten som författaren visar.

Storyn är dock enkel, och tröttsamt vanlig. Det är slutet av gymnasiet, tonårsångest, ensamhet. Och kärlek, förstås. Det är vår, studenttider, samtidigt är det ju livets vår, ungdomens dagar. Begären svallar över, knoppar brister. Två unga möts och får tillsammans vardagen och världen att rämna.

Tistedt gör sitt bästa för att fräscha upp den här söndertröskade fabeln genom att arbeta i formen, där en estetisk idé fastställer spelreglerna. Mot romanens slut skrivs denna ut, när jag-berättaren ser sin kärlek David genom skolkorridoren och tänker: "Romantiken griper oss, den är ingen illusion."

 

"Vår" är nämligen ett försök att skriva romantiskt (även om omslaget laborerar med barocka beståndsdelar). Det här märks på det drastiska, översvallande och aldrig sinande bildspråket. På den klassiska dikotomin mellan kultur och natur ("Skolan och vetenskapen försöker göra människor av oss, kulturvarelser, i motstånd mot vildmarken.") och på den lätt fåniga sensibiliteten hos berättaren. Problemet är förstås att det här snarare än något annat är sätt att försöka skriva som har mer att göra med en stereotyp samtida uppfattning om romantiken än det har med den romantiska epokens litteratur.

 

Dessutom är det översvallande bildspråket nästan rakt igenom uselt, främst utmärkt av misslyckade metaforer och liknelser. På ett ställe läser vi: "Grodor flaxar ur mig som om jag var ett kråkslott." Det är inte bara en dålig bild, den oproffsiga tendensen att blanda samman metaforiska uttryck utan inbördes relation återkommer romanen igenom. "Vår" är Tistedts fjärde bok. Han borde veta bättre.

Det enda som hade kunnat ursäkta den här romanen är om den var en konsekvent genomförd parodi på någon sorts "litterärt medveten" gymnasistprosa. Som den ser ut nu ligger den pekoralet närmast. Kanske ett tecken på att metaforen, när allt kommer omkring, är lika död som Gud.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!