Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Ensamhet behöver inte vara något dåligt"

GRUPPKRAMARE. Tvärtemot vad Erik Gandini påstår är svenskar inte olyckligare än människor från kulturer med täta gemenskaper, och världen rör sig dessutom i riktning mot svenska värderingar om oberonde och frihet.Foto: SF
<p>Lars Trägårdh.</p>Foto: Ersta Sköndal Högskola
Erik Gandini.Foto: David Sica

Erik Gandinis film om den svenska ensamhetens olycka har rönt stor uppmärksamhet.

Lars Trägårdh, vars bok Gandini inspirerats av, underkänner filmens budskap.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Erik Gandinis bioaktuella "The Swedish theory of love" driver tesen att svensken skulle vara världens ensammaste människa. Som medförfattare (med Henrik Berggren) till den bok - "Är svensken människa?" - som filmen explicit söker inspiration från blir jag naturligtvis nyfiken.

Detta inte minst då just den existentiella sidan av bokens analys stundtals har hamnat i skuggan av intresset för den politik som förknippas med vad vi kallar den svenska statsindividualismen: det paket av familjepolitiska reformer som har förvandlat familjen från att vara präglad av plikt, tvång och ojämlika maktrelationer till en nästintill frivillig förening av jämlika och autonoma individer

Svenskar gillar frivillighet

Men familje- och skattepolitik i all ära, vad som är mest intressant med det moderna Sverige är inte socialingenjörernas drömmar om att förändra världen utan medborgarnas uppenbara tillfredställelse med den faktiska politiken.

"Den svenska teorin om kärlek" är ett försök att förstå denna preferens för ett samhällskontrakt som i alla jämförande undersökningar framstår som extremt annorlunda och rotade i värderingar som är allt annat än genomsnittliga. Tanken är enkel: att svenskar tycks föredra sociala relationer som är byggda på frivillighet, jämlikhet och oberoende.

Gandini inte den första

Men så är det det där med ensamheten. Gandini är långt ifrån den första att oroa sig över detta. Tvärtom. Han har gott om sällskap. Titeln för min och Berggrens bok kom från en annan kritiker med italiensk anknytning, journalisten Sanfrid Neander-Nilsson som 1946 skrev en bok med denna titel. Kapitelrubrikerna talar sitt tydliga språk: "Folket med ishjärtat", "Skiljsmässofolket", "Hata svenskarna barn". Det finns inget slut på eländet. Och Neander-Nilsson hade såväl många föregångare som efterföljare.

I detta perspektiv är Gandinis suggestiva film om inte originell så ändå tankeväckande. Han säger att hans syfte är att förändra Sverige till det bättre. Och att romantisera gemenskap och beklaga ensamhet är inte bara vanligt; det känns intuitivt korrekt.

Ensamboende mår bättre

Men problemet är inte bara att svenskar frivilligt fortsätter att premiera oberoendet. Människor i samhällen som i högre utsträckning kännetecknas av täta gemenskaper och som torgför traditionella familjevärderingar framstår knappast som lyckligare eller mindre ensamma.

Så visar till exempel den amerikanske sociologen Eric Klinenberg i boken "Going solo" att ensamboende - "singletons" som han kallar dem - i allmänhet mår bättre, har fler relationer, och är mer aktiva i föreningslivet. Att vara "alone" är inte samma sak som att vara "lonely".

Och som alltid är det klokt att beakta vad folk faktiskt gör mer än vad de säger att man borde göra. Den tyske forskaren Christian Welzer menar i den uppmärksammade boken "Freedom rising", utifrån data från bland annat World values survey, att hela världen rör sig värderingsmässigt i riktning mot mer betoning på frihet och oberoende som centrala värden. Och Sverige framstår i detta perspektiv mer som avantgarde än miserabel återvändsgränd.

Att möta "de andra"

Men detta betyder inte att Gandinis uppmaning till självrannsakan inte bör uppmärksammas. Inte minst lever vi i en tid då det svenska samhället utmanas av såväl arbetsbrist som invandring. I båda fallen krävs med sannolikhet att vi är kreativa med att skapa nya rum för möten och kontakt.

Av hävd har arbetsplatsen varit inkörsporten för inkludering och integration. I dagens alltmer segregerade samhälle finns det anledning att fundera på hur vi på ett lekfullt sätt kan locka människor ut ur sina trygga hem och arbetsplatser för att möta "de andra".

 

Lars Trägårdh

kulturen@expressen.se

 

Lars Trägårdh är professor i historia.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.