Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Roligt på riktigt

Loa Falkman och Kerstin Avenmo i "Xerxes". Foto: Mats Bäcker

Hanna Höglund ser Malena Ernmans operaprojekt lyckas på Artipelag.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

OPERA

XERXES

Av Georg Friedrich Händel

Regi Lars Rudolfsson

Dirigent Jean-Christophe Spinosi

Artipelag, Värmdö

Speltid 3 t.

Malena Ernmans Händel-opera "Xerxes" på Artipelag är ett välriktat långfinger mot allt vad tröga institutioner heter.

Den är egenfinansierad, med ett handplockat stjärnteam i en oväntad lokal.

De som spekulerar i om huruvida operahusen kommer att finnas kvar i framtiden med sina fasta ensembler och repertoarverk får definitivt vatten på sin kvarn. För den här galna idén har blivit en riktigt lyckad föreställning där skådespel och sång är likvärdiga och regissör Lars Rudolfsson plockar fram det bästa ur redan stora artister.

Operakonsten kommer knappast att revolutioneras med "Xerxes" - orkestern sitter fortfarande i diket under sin dirigent, sångarna tar emot applåder efter ariorna och Händels tretimmarsfars med sin blandning av überseriöst kärlekslidande och komisk cynism är fortfarande i längsta laget.

Men här sprudlar det av spellust och humor. Det är inte bara "operaroligt" utan roligt på riktigt.

 

Mycket draghjälp får man från franska orkestern Ensemble Matheus med sitt snabba, pigga barockspel. De är inga barockextremister på något sätt men levererar hela tiden fina detaljer, och samspelet mellan orkester, dirigent Jean-Christophe Spinosi och sångare är självklart och avspänt. Det flörtas, det umgås över dikeskanten, det jammas och spexas.

Inte minst genom Loa Falkmans tjänare Elviro som i rosa kappa designad av Kersti Vitali Rudolfsson springer upp och ner för kullarna på John Engbergs vida, öde scen av böljande träpallar.

Loa står på scen mest av alla i ensemblen och Lars Rudolfsson vet att använda honom på rätt sätt: han sjunger egentligen inte så mycket, vilket nog passar en åldrad operaröst ganska bra, men han är ett ovärderligt sceniskt bollplank, spelevink och gravallvarlig om vartannat. Hans övergång till något slags talad franska i scenen där han klär ut sig till blomsterförsäljerska är operans mest ljuvligt absurda. Det är queer-Loa när han är som bäst.

 

Och i "Xerxes" är nästan alla förklädda: Malena Ernman gör kung Xerxes till djurisk mansgris, hans bror Arsamene (David Hansen) är på en gång romantisk heterohjälte och fjollig countertenor, intrigmakerskan Atalanta (Kerstin Avemo) tar på sig vilken representativ mask som än passar bäst i sammanhanget och även Xerxes trolovade Amastre (Ivonne Fuchs) poserar som något annat än sitt biologiska kön.

Ernmans koloraturer sitter som ett pärlband av glödgade spjutspetsar, om ni ursäktar den överlastade metaforen. Det är tajt på ett sätt som få andra klarar och när hon drar i gång sitt maskineri sitter jag bara och gapar.

Men hon får tävla om stjärnglansen och den komiska förstaplatsen med supersopranen Kerstin Avemo, Xerxes kanske största behållning. Vad härligt det är att se och höra henne i Stockholm igen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!