Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Robotens drömmar i finsk Göteborgskonst

Kajsa Bergström ser Hannaleena Heiskas "Blade runner" på nya dukar i Göteborg.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KONST

HANNALEENA HEISKA

Göteborgs konstmuseum
Till 23/8

På fasaden till Göteborgs konstmuseum hänger ett stort kvinnoansikte med smetig makeup och blickar sorgset ner över den regnvåta Avenyn. Kommer man lite närmare kan man känna igen androiden Rachael från den amerikanska science-fiction-filmen "Blade runner" från 1982.

Det är tryckt på en vepa som gör reklam för den pågående utställningen med finska konstnären Hannaleena Heiska, som i och med detta har sin första separatutställning i Sverige. Hon bor och arbetar i Helsingfors, där hon även utexaminerades från Bildkonstakademin 2006. I hemlandet har hon rönt stor framgång och bland annat varit nominerad till det stora finska konstpriset Ars fennica.

 

Porträttet av Rachael ingår i en serie målningar i olja på spånskiva från 2012-2013, inspirerade av just "Blade runner". De skickligt intensiva penseldragen och klara, nästan hårda färgerna lyser som neon och använder det sedan mitten av 1900-talet gemensamma ytliga formspråket för urbanitet, gata, storstad, men berör också märkligt djupt. På bild efter bild blickar Rachael i olika stadier av upplösning ut i rummet, sökande efter sin förlorade mänsklighet.

Sorgsen android.

Bredvid hänger en nygjord serie kolteckningar på papper, byggnadsporträtt, av verkliga och fiktiva observatoriebyggnader. Monumentalt ensamma lyser de mot rymden. Jag läser att de är frammanade med konstnärens speciella teknik: hon fyller papperet med kol och suddar sedan fram bilden och låter något växa där först bara var mörker och tomhet, som ett slags “small bang".

 

Trots det tvära formkastet känns de logiska och helt i linje med Heiskas "Blade runner"-målningar: ett undersökande av hur vi betraktar det okända. Men varför är teckningarna uppsatta utan ramar med silvertejp på väggen? Är avsikten att bibehålla bildernas skisskaraktär? Synd på sådan skönhet och allvar att det känns tramsigt, konstskolepunkigt.

I ljuset av den stringent hållna "Blade runner"-serien och observatorierna är de övriga målningarna med djur och sagotema svåra att ta till sig. De är bitvis vackra med en märkligt "trendig" aura (kan det vara sagodjurens tatuerade armar som gör det?) men inför Rachaels sökande blick från andra sidan rummet bleknar de.

 

Det vore fånigt och osant att säga att Hannaleena Heiskas konst är för urban för att passa i ett så konservativt rum som ett museum. Konsten blir vad rummet gör den till och tvärtom. Men hela tiden söker blicken efter det som verkligen högg:

Porträttet av Rachael på museets fasad, med ansiktet vått av gråt eller regn.

 

Kajsa Bergström

kulturen@expressen.se

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.