Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Roberto Saviano om årets mest minnesvärda litterära möte

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Att bli inbjuden till Svenska Akademien i Stockholm, som varje år sedan 1901 delar ut Nobelpriset, skapar en lätt nervositet: det är svårt att låta bli att tänka på att man ska bli mottagen på litteraturens allra heligaste plats.
När jag kommer till Stockholm blir jag överraskad. Allt är täckt av snö. Snö har jag inte rört vid mer än kanske högst tre gånger i mitt liv. På flygplatsen är alla oroliga på grund av snöovädret, men själv känner jag en nästan barnslig glädje när jag stiger ut i det där vita, fastän temperaturen är arktisk och min överrock, lämpad för medelhavsvintrar, visar sig vara i tunnaste laget.
Det första som händer när jag kommer till Akademien är att jag får reglerna förklarade för mig: stränga, villkorslösa. Man måste vara snyggt klädd och varje åtbörd måste följa bestämda regler. Akademiledamöterna utnämns på livstid, 18 medlemmar som jag föreställer mig som högsta teckentydare som förutspår litteraturens framtid: vördade, hatade, mytomspunna, nedvärderade och förlöjligade på grund av sin makt, uppvaktade av hela världen. Jag kan inte föreställa mig hur de ser ut.
I den avskilda salen träffar jag de första två: en äldre herre som tagit av sig skorna och en dam som försöker hjälpa honom att sätta på sig dem igen. Med naturlig elegans tar hon min hand och säger: ”Er bok har gått rakt in i mitt hjärta.”
Jag inser snart att man i Sverige är mycket uppmärksam på vad som händer i andra länder, det är det land som kanske mest av alla uppfattar andra länders problem som sina egna. Några akademiledamöter ställer frågor om Italien, men på ett sätt som jag inte hade väntat mig. Alla, absolut alla, frågar mig om Dario Fo, hur han mår och vad han gör och de ber mig till slut att hälsa till honom, som om de tog för givet att vi umgås regelbundet.
Sedan undrar de vad vi i Italien anser om Giorgio La Pira, den mytomspunne borgmästaren i Florens på 50-talet, och om Danilo Dolci, Lelio Basso, Gaetano Salvemini och Ernesto Rossi. Ett Italien som glömts bort av italienarna men som här inte bara är ihågkommet utan också det enda värt att minnas.

En man kommer fram för att sätta på mig en mikrofon, han talar italienska och jag uttrycker min förvåning: ”Varför blir ni förvånad? Här är ni hos Nobelstiftelsen och vi talar alla världens språk.”
Salman Rushdie väntar redan i det lilla rummet som reserverats för oss. Vi omfamnar varandra. Den generositet han visat mig ända sedan vi träffades första gången visar att han är en person som inte glömmer vad han varit med om. Han vill överföra några av sina dyrköpta erfarenheter till mig, han vill kanske göra det mindre mödosamt att återerövra några bitar av min frihet, men bara det att förstå att jag inte är ensam med mina upplevelser är värdefullt för mig. Det känns otroligt.
När han fick sin dödsdom var jag ett barn, jag hade knappt börjat lågstadiet. Khomeinis fatwa över honom och camorrans hotelser mot mig härrör från mycket olika sammanhang, men trots det har återverkningarna på våra liv och författarskap till slut blivit nästan identiska. Samma tyngande fångenskap som ingen riktigt förmår fatta vidden av, samma ständiga oro, ensamheten, samma misstro som kan bli till förtal och som är det som sårar mest med sin orättvisa, det som är svårast att stå ut med.
Allt som Rushdie säger i sitt tal om svårigheterna att gå över en gata, resa med flyg, hitta en bostad och allt som gör ett bevakat liv så outhärdligt, får mig att tänka: ”Det är sant, just så är det.”

Vi diskuterar hur vår sammankomst ska arrangeras. Också här finns det bestämda regler. Efter att ha blivit anmodad att tala ska jag hålla mitt inledningstal, jag ska inte stå kvar och ta emot applåder alltför länge utan raskt gå och sätta mig. Sedan blir det Rushdies tur och därefter kommer det att bli ett samtal. När det är över ska vi inte skaka hand med någon, inte signera några böcker utan gå rakt genom salen och ut därifrån.
När allt har förklarats går vi in i Akademiens stora sal. Jag hade föreställt mig den helt annorlunda, som en enorm, praktfull teater med stiliga loger och parkett. Liksom alla myter visar den sig vara raka motsatsen. En sal i trä, utsökt och elegant men diskret, intim.
I en sorts inhägnad i mitten sitter gäster, förläggare, anhöriga, Akademiens ständige sekreterare Horace Engdahl samt en och annan utvald journalist. Medan Engdahl håller sitt inledande tal känner jag mig ungefär som när jag skulle försvara min avhandling. Allt man har läst in bara försvinner. Huvudet känns alldeles tomt, hjärtat är som en klump i bröstet och man är torr i halsen.
Jag klamrar mig fast vid namnen på de författare som talat från samma podium där jag snart ska stiga upp och tala jag också. Jag känner att deras ord finns kvar i det här rummet, inpräglade i träet finns de tal som hållits av Saramago, Kertész, Pamuk, Szymborska, Heaney, García Márquez, Hemingway, Faulkner, Eliot, Montale, Quasimodo, Solsjenitsyn, Singer, Hamsun, Camus; jag räknar upp för mig själv dem jag kommer ihåg, dem som jag känner bäst till eller älskat och det snurrar i huvudet på mig, jag får svindel.
Hur stödde Pablo Neruda händerna mot pulpeten, lutade sig Pirandello över sina anteckningar eller betraktade han akademiledamöternas ansikten, log Samuel Beckett eller rörde han inte en min, vem gav Elias Canetti intryck att tala till, till hela världen eller bara till publiken, och när Thomas Mann stod där, anade han redan den tragedi som hans Tyskland några år senare skulle uppleva?

Jag försöker andas djupt, dels för att lugna mig, dels för att göra som barn när de vistas vid havet och får höra att de stora mängder jod man andas in på stranden har kraft att ge skydd mot vinterns influensor och snuvor. Därför försöker jag andas in avlagringarna av alla som varit i denna sal och hoppas att även de ska hjälpa mig att stå emot vintern.
Nu är det min tur. Jag stiger upp i den så fruktade talarstolen. Det är så mycket jag skulle vilja säga, jag skulle vilja ge fler exempel på personer som berövats det fria ordet och lever under hot för att de irriterat några kriminella makthavare, författare och journalister alltifrån Mexiko, där ”narcos” dödade Candelario Pérez Pérez, och ända till Bulgarien, där författaren Georgi Stoev blev mördad, men jag har blivit tillsagd att inte vara alltför vidlyftig, inte tala för länge, och därför koncentrerar jag mig på det som är viktigast för mig:
Litteraturen och makten, det skrivna ordet som blir farligt bara därför att det finns något som är ännu farligare, nämligen läsaren. Jag förklarar att det i demokratier inte är ordet i sig som skrämmer, utan det ord som förmår spränga tystnadens mur. Jag säger att jag tror på en litteratur som kan förflytta vem som helst till platserna för de mest otänkbara fasor, Primo Levi kan föra oss till Auschwitz, Varlam Sjalamov till gulaglägren och jag påminner om Anna Politovskaja som fick plikta med livet för att hon förmått ge Tjetjenien en plats i hjärta och sinne hos läsare över hela världen.
Skillnaden mellan mig och Rushdie är följande: han blev dömd av en regim som inte tolererar några som helst åsikter som skiljer sig från dess ideologi, men i länder utan censur ersätts denna av ouppmärksamhet, likgiltighet, bakgrundsljudet från informationsflödena som forsar fram utan förmåga att påverka.
Ibland får jag ett intryck av att jag betraktas som en som kommer från en plats som alltför ofta och felaktigt beskrivits som en anomali. Det jag säger har emellertid inte bara med det maffiainfekterade Syditalien att göra och inte heller med Italien som sådant. Men hur självklart detta än är för mig, fruktar jag att om man tar bort referenserna till min situation, blir bilden för många inte alls lika klar.

Medan många intellektuella beklagar att de förlorat sin roll i de västerländska samhällena, fortsätter de att betrakta framgång med misstro eller förakt, som om framgång automatiskt upphävde ett verks värde, som om den inte kunde vara något annat än resultatet av marknadens och medias manipulativa mekanismer, som om det vore omöjligt att tänka sig läsarna som något annat än en okritisk massa.
Det är framför allt mot dessa läsare som de begår en enorm oförrätt, för även om det är sant att inte alla böcker är lika, så är inte heller alla läsare lika. Läsarna kan sträva efter att bli roade eller att förstå, de kan hänföras av den mest gränslösa fantasi eller av berättelser om den svåraste och mest plågsamma verklighet, de kan till och med vara samma person vid olika tillfällen: men de har faktiskt förmågan att välja och särskilja.
Om en författare inte ser detta, om han inte längre litar på att flaskan han kastar i vattnet kommer att hamna i händerna på någon som är beredd att lyssna på honom och därför avstår, inte från att skriva och publicera men från att tro på sina ords förmåga att kommunicera och påverka, då gör han fel även mot sig själv och alla dem som föregått honom.

När Salman tar till orda erinrar han om att litteraturen föds ur någonting som ligger i den mänskliga naturen, nämligen behovet att berätta historier, för det är tack vare berättandet som människorna lär sig att förstå sig själva och endast människor som är fria att beskriva sig som de vill är fria människor. Rushdie har aldrig velat vara något annat än detta, en historieberättare, en romanförfattare utan bojor, och det som verkligen sårar honom är inte dödsdomen från en ideologi som inte kunde tolerera detta, utan förtalet från dem som just i den fria världen insinuerade att det inte bara var detta han strävade efter, att det måste finnas biavsikter, nämligen pengar, karriär, berömmelse.

Jag känner en klump av obehag i halsen. Jag tänker på Rushdies tio år under hård bevakning och hur han gjorde för att inte bli galen, jag tänker att bara den som lever ett mycket lugnt och tryggt liv kan föreställa sig att ett utbyte mellan dödens skugga och friheten är möjligt.
Men Salman fortsätter utan att bringas ur fattningen, han avslutar sitt tal och vi går över till sista delen, samtalsdelen. När vi till sist reser oss och tar emot publikens och akademiledamöternas applåder får vi blommor och jag tänker att mina livvakter kommer att reta mig för detta, för nere hos oss är det damer som får blommor.
Vi äter middag i ett rum där alla Nobelpristagare passerat revy. Vi får veta att det är drottningens kock som lagat maten, men jag får ändå nästan inte ner en bit förrän desserten kommer in, en härlig glass med kanelsmak och kanderade äpplen. Middagen är över. Etiketten föreskriver att ingen får resa sig förrän ordföranden rest sig. Vi går ut i den stora träsalen igen. Den är tom och belysningen mycket svag. Rushdie säger till mig utan den ironi som fanns i hans offentliga tal:
”Fortsätt att tro på ordet, strunta i alla fördömanden, strunta i alla anklagelser. De kommer att anklaga dig för att du har överlevt och inte dött som du borde. Bry dig inte om det. Lev och skriv. Orden segrar.”
Vi stiger upp på podiet och fotograferar varandra med våra mobiler. Vi skrattar och kramar om varandra som småpojkar på utflykt som klättrar över staket och leker Herre på täppan. Man ropar på oss, det är dags att dricka kaffe, sedan ta farväl av alla och gå därifrån.
Belysningen släcks helt och hållet och jag står kvar i mörkret. Och där i dunklet försöker jag än en gång med djupa andetag fånga lukten av fukt och trä som tycks ha bevarat spår av alla som blivit premierade i denna sal.

”För egen del kan jag inte leva utan min konst. Men jag har aldrig hållit den högre än allt annat. Däremot är den nödvändig för mig, just därför att den inte kan särskiljas från mina medmänniskor och den låter mig leva som den jag är, på samma nivå som alla andra. I mina ögon är konsten ingenting man utövar i ensamhet. Den är ett sätt att skaka om största möjliga antal människor och erbjuda dem en insiktsfull bild av gemensamma lidanden och glädjeämnen. Den tvingar alltså konstnären att inte splittra sig. Den får honom att underordna sig den mest anspråkslösa och mest allmänna sanning. Den som har valt att bli konstnär därför att han kände sig annorlunda inser ofta snart att det varken gynnar hans konst eller hans olikhet om han inte erkänner sin likhet med alla andra. […] Ingen av oss är stor nog för en sådan uppgift. Men i alla skeden i en författares liv, vare sig han är okänd eller tillfälligt berömd, bunden av tyranniets bojor eller för stunden fri att uttrycka sig, kan han återskapa känslan av ett levande samfund som kommer att rättfärdiga honom, men bara på det villkoret att han så gott det går accepterar de båda uppgifter som utgör hans yrkes storhet, nämligen att tjäna sanningen och friheten.”
Det känns nästan som om jag kunde vidröra Albert Camus, den man som uttalade dessa ord 1957, tre år innan han dog i en bilolycka. Och jag skulle vilja tacka honom, jag skulle vilja säga till honom att det han sa då fortfarande är sant. Att orden skakar om och förenar. Att de vinner över allt. Att de lever vidare.

Roberto Saviano
kulturen@gt.se

Översättning Barbro Andersson
© 2008 by Roberto Saviano. Publicerad efter överenskommelse med Roberto Santachiara Literary Agency.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!