Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Rim och resonans

STÄNDIGT AKTUELL. Efter att ha gjort succé som julvärd i SVT spelar Henrik Dorsin nu för utsålda hus i "Grotesco på Scala – en näradödenrevy". Foto: Ellinor Collin

Henrik Dorsin får Expressens satirpris Ankan 2014.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Juryns motivering

Han blottar lögn och hyckel

hos pastor, svenne och bracka

gör groteskeri och kaos och gyckel

med maktens blickar som flacka.


En Karl Gerdhardskt begåvad filur

alstrar värme ur ironin

från klingande moll till gafflande trubadur -

Grattis mannen! Henrik Dorsin!


Juryn är Expressens kulturredaktion.


Tidigare pristagare: 

2013: Özz Nûjen

2012: Eric Ericson

2011: Liv Strömquist

 

Den nyblivne ägaren till Scalateatern sitter i foajén och njuter av en semla. Utanför de stora fönstren faller snön i blöta flingor över Norra Bantorget. Tillsammans med Grotesco-kollegan Michael Lindgren och krögarparet Tova och Conrad Nyqvist tog han i somras över de anrika lokalerna, vars teaterhistoria sträcker sig tillbaka till 1918.

- Många tycker säkert att jag är dum som köper en teater i stället för att bilda produktionsbolag som alla andra, säger Henrik Dorsin. Men nu vet jag att jag alltid kommer kunna stå här och göra min grej. I stället för att bli en självgod mysfarbror kan jag låta idén styra. Det ligger en frihet i det.

Henrik Dorsin får Expressens satirpris Ankan inte främst för sina insatser i breda humorprogram som "Solsidan", "Kontoret" eller "Parlamentet", inte heller för "Åsa Nisse"-filmen eller uppdraget som julvärd i SVT nyligen. Snarare är det för hans nischade - men med tiden allt mer folkkära - framträdanden som frispråkig och absurdistisk komiker, musiker och författare. Flera sketcher och sånger tillsammans med humorkollektivet Grotesco - "Bögarnas fel", "Tingeling" - har blivit moderna klassiker, medan hans solouppträdanden, som den ekvilibristiska "partiledardebatten" i SVT:s valspecial i skrivande stund har klickats över en miljon gånger på Youtube.

Bit för bit, kuplett för kuplett, har han stakat ut en egen väg i svensk satir. Ett ämne som han själv har många tankar om.

- Det finns två rätt olika typer av satir. Å ena sidan den dagsaktuella satiren som driver med saker, som en lokalrevy som driver med årets händelser utan att själv egentligen ha en egen ståndpunkt, man bara slår vilt omkring sig. Å andra sidan den satir som är baserad på en åsikt som man vill förmedla med humor.

- Själv tillhör jag väl snarare den andra kategorin. Nej, jag har inte som mission att driva med sverigedemokrater, eller rasism, eller kapitalism. Men allmänna företeelser som handlar om maktmissbruk, om att man för folk bakom ljuset - det gör mig jävligt förbannad!

Henrik Dorsin har just läst Daniel Suhonens bok om Håkan Juholt, "Partiledaren som klev in i kylan", och verkar genuint upprörd över maktspelet inom socialdemokratin.

- Det är ju som en Grotescoföreställning! Juholt kommer in som en ideolog, en politiker som vill något, och så visar det sig stört omöjligt eftersom partier i dag fungerar som bolag ... det är hjärtskärande, en hopplös känsla. I mina mest pessimistiska dagar känns det som att vi lever i romarriket, att vårt samhälle måste falla för att något nytt ska kunna uppstå.

Om ni gjorde en sketch om Juholt, skulle du själv vilja spela någon av hans fiender? Eller hans medhjälpare?

- Jag skulle nog vilja spela Håkan Juholt själv.

Jag har märkt att du ofta tar den rollen, mannen som är lite gränslös, han som inte kan se sig själv utifrån. Den brackiga Lidingöpappan som håller tal på studentfesten, den homofoba predikanten, den fryntlige vänstertrubaduren ...

- Det har jag aldrig tänkt på, men jag tror faktiskt det stämmer! Jag har alltid haft svårt att uppträda och bara "vara mig själv", det var ett dilemma när jag skulle vara julvärd. Privat är jag ganska blyg, kanske för att jag ser mig själv för mycket utifrån och undrar vad andra ska tycka.

- På scen får jag chansen att vända på det, att vara den som saknar självdistans, han som gör det man bara inte får göra. De flesta karaktärer jag gjort väcker ju snarare avsky än moderskänslor.

Vi träffas några dagar innan premiären på föreställningen "Grotesco på Scala - En näradödenrevy", och inne på scen pågår slutrepetitionerna intensivt. Dorsin sitter själv i snickarskjorta och skinnväst, kläderna som gör honom till Cornelis-pastischen "Trubbe Mollberg" författare till travestin "Brevet från plenisalen" - där busfröet är en sverigedemokrat som skriver hem till partikamraterna från riksdagens SD-koloni. Samtidigt, ute i verkligheten, finns det just nu inte mycket som lockar till skratt. Det är en vecka efter terrorattentaten i Frankrike och debatten om provokationens roll i demokratin är mer sammanbiten än någonsin.

Henrik Dorsin blir lågmäld när vi kommer in på Charlie Hebdo.

- Jag blir rädd för människor som inte har humor. Man kan vara engagerad i frågor, ta livet på stort allvar ... men att inte ha humor, det är farligt. Och Paris är det ultimata beviset på det. För mig är humorn så viktig som livskraft, som livselixir, att jag blir deprimerad. Jag vet inte hur man ska kunna hitta någon försoning med fundamentalister.

- Det jag gör är förstås futtigt i jämförelse med en satirtidning som går i bräschen för det fria ordet, men min inställning är ju att det blir ännu viktigare att fortsätta, att hämta kraft ur det som har hänt, "så här får det fan inte vara". Samtidigt känner jag en hopplöshet.

Du har flera gånger skämtat grovt om kristna, som i "Runka bulle", där du sjunger om att onanera tillsammans med Jesus. Skulle du dra dig för att skämta om islam eller muslimer på samma sätt, efter det som har hänt?

- "Runka bulle" är ju förstås rent trams, den är svår att motivera och försvara inför någon som är troende, åtminstone i Sverige där det ofta är de troende som befinner sig i underläge. Det är bara oförskämt, egentligen, "luften är fri" liksom.

- Visst kan jag skämta om islam, men utgångspunkten kan inte vara att "vi borde driva med muslimer", idén måste komma först. Jag skulle aldrig säga något jag inte kan stå för bara för att få en billig poäng. Jag kan ibland ångra de saker som jag gjort som bara har handlat om att provocera utan att ha någon riktig kärna.

En viktig inspirationskälla för dig är Svenska Ord. Vem känner du dig mest lik, Hasse eller Tage?

- Jag ser förstås inte mig själv på deras nivå, men visst kan jag känna igen mig i Hasse Alfredsons otålighet, viljan att alltid skynda vidare, att improvisera, humorn som sker här och nu. Jag delar också hans pessimism, till kynnet känner jag mig mer dragen åt det mörkare.

- Tage Danielsson är ju ibland nästan naivistisk i sitt ljus, som i "Släpp fångarna loss", känslan att det ordnar sig alltid. Han slutar alltid i dur. Det gör inte jag ... eller, vi får se. Står jag på scen vill jag gärna att publiken ska känna sig upprymd. Men att vara upprymd måste inte innebära att alla lever lyckliga i alla sina dagar.

Vi måste prata om musik också. Det känns som att du på egen hand har återupprättat kupletten som musikalisk och humoristisk genre i Sverige.

- Egentligen skulle jag bara vilja skriva allt i kuplettform! Musik är ett underskattat vapen. Det ställs ofta frågan om man kan skämta om vad som helst, och i musiken skulle jag vilja påstå att man kan det. Musik ger det hela en liten filt, en liten krockkudde. Plumpheten blir svårare att avfärda om den paketeras i en struttigt glad melodi med rim och bunden form.

Du har sagt att revyartisten Karl Gerhard är en av dina stora förebilder. Han hade ju en väldigt uttalad politisk agenda, till skillnad från dig?

- Hans "Den okända hästen från Troja" [en antinazistisk visa från 1940, som censurerades av regeringen] handlar om medlöperi, något som var väldigt laddat då, men kom ihåg: han erbjuder ingen lösning! Därför dras jag också hela tiden mot det absurda, det till synes poänglösa. Åsikten sipprar igenom ändå. Kanske handlar det till sist bara om moral och renhårighet. Lura oss inte.

- Man glömmer också lätt att Karl Gerhard skrev 1200 andra kupletter, och många av dem är mest som små nålstick, riktade mot Per Albin, eller mot högerledare, åt alla håll. Sån är kanske jag också. En retsticka.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!