Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Revolutionen i Belarus kommer ledas av kvinnor

Svjatlana Tsichanouskaja.Foto: SERGEI GRITS / AP TT NYHETSBYRÅN
Dmitri Plax.Foto: OLLE SPORRONG

Den belarusiska presidenten Aleksandr Lukasjenko har sagt att landets grundlag inte är skriven för kvinnor vid makten.

Dmitri Plax ser dock att protesterna mot diktatorn har ett kvinnligt ansikte. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. I mitt nuvarande tillstånd har jag svårt att koncentrera mig på något. Läsning tar lång tid, ny information tas inte emot. Jag läser därför inga nyheter, lyssnar inte på radio, tittar inte på tv. Jag har dock tillgång till Facebook: sociala mediers knappa portioner är ironiskt nog det format som min hjärna ibland kan ta emot. 

Den belarusiska poeten Dmitrij Strotsev skriver på sin Facebooksida att han plötsligt fick i gång det annars avskurna nätet och skyndar sig med att beskriva situationen: belarusiernas protest är mycket traditionell, den liknar till sin natur de partisankrig befolkningen fick utkämpa århundrade efter århundrade under landets historia, ty protesterna uppstår spontant på flera olika ställen samtidigt och ingen kan säga var nästa motståndsfackla kommer att bli tänd. 

I sin bok ”Adams tystnad” (Rámus, 2015) skriver Strotsev: 

 

ett land av fästningar

slitna till tandköttet

de europeiska tvisternas

vildmark…

 

Det är om Belarus. Det är i de trakterna som Europa väljer sin framtid, gång på gång, och nu igen. Just den dikten är tillägnad Nobelpristagaren i litteratur Svetlana Aleksijevitj. Det centrala verket i hennes författarskap har, i en utmärkt svensk översättning av Kajsa Öberg Lindsten, titeln ”Kriget har inget kvinnligt ansikte”. Alla som har läst boken vet att så är fallet. Men – revolutionen har.

Dess ansikte heter Svjatlana Tsichanouskaja, 37-årig tvåbarnsmor, översättare. ”Vem?” – frågar ni. Just det. Fram till för ett par månader sedan få visste vem hon var. Och de som visste, kände henne som videobloggarens Sjarhej Tsichanouskis hustru. Först när Tsichanouski, som aspirerade på presidentkandidatplatsen, blev fängslad av regimen trädde Svjatlana fram. Och det är också traditionellt, tyvärr: kvinnor tvingas kliva fram av svåra omständigheter och, omständigheterna till trots, axlar då ansvaret, gör jobbet, kämpar. 

Lika traditionellt som partisankrig är det förakt maktmissbrukande män brukar visa gentemot kvinnor.

Aleksijevitjs bok handlar, bland mycket annat, just om detta. Samt om ett i dag nästan bortglömt begrepp – solidaritet. En kvinnlig sådan. Svjatlana Tsichanouskaja fick stöd av två andra kvinnor: Veranika Tsapkala och Maryja Kalesnikava som stod bakom två andra presidentaspiranter som inte tilläts kandidera. Den före detta IT-direktören Valeryj Tsapkala blev tvingad till exil och den före detta bankdirektören Viktar Babaryka blev fängslad tillsammans med sin son Eduard.

Men tillbaka till traditionen. Lika traditionellt som partisankrig är det förakt som maktmissbrukande män brukar visa gentemot kvinnor. I början av valrörelsen utbrast herr Lukasjenko att grundlagen i Belarus inte var skriven för kvinnor vid makten. Många tror att det är just därför som Svjatlana Tsichanouskaja blev registrerad som presidentkandidat – makten tog henne inte på allvar. Och hade – kanske för första gången på en kvarts sekel – fel. 

Aleksandr Lukasjenko.Foto: SERGEI GRITS / AP

Resten är som man säger – historia. De tre kvinnorna reser land och rike runt och träffar hundratusentals människor som kommer till Tsichanouskajas valmöten. Det är inte längre traditionellt, utan revolutionärt, för vi pratar ett land som haft ett diktatorstyre under en hel generations liv, som har oerhörd polistäthet per capita, vars hela statsapparat har bara ett mål – att hålla folket i schack.

Men den här historien är inte slut än. Den fräckhet som makten fuskar fram de önskade valresultaten med utlöser fredliga protester. Makten svarar som vanligt – med övervåld, utpressningar, hot. Svjatlana Tsichanouskaja tvingas spela in en video där hon ber sina anhängare att inte protestera. I utbyte får hon lämna landet och komma till säkerhet i Litauen. Där finns hennes två barn som hon innan valdagen skickade ut ur Belarus efter upprepade hot. (Bara en sådan sak – de ger sig på presidentkandidatens barn…) 

Veranika Tsapkala lämnar också landet för att återse sin tvingade till exil familj. 

Maryja Kalesnikava är kvar. Och protesterna fortsätter, trots polisens ljud- och ljusgranater, gummikulor, vattenkanoner. 

Och en sak till. Ordet ”Belarus” är femininum i det belarusiska språket. Precis som ordet ”frihet”.

 

Dmitri Plax är författare, översättare och radioproducent, samt medarbetare på Expressens kultursida. Han är aktuell med boken ”Peter. Tid”, som handlar om hans son som mördades för ett år sedan.