Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Replik: I Manaminne

Beklämmande med mediakåta brudar

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Avhoppet med anledning av så kallade feministiska skäl på kulturtidningen Manas redaktion är en vämjelig historia. Dyrbart spaltutrymme borde användas bättre än till individers populistiska drev, om det så gäller Schyman eller fem Mana-tjejer. Under mina fyra år som chefredaktör på Mana utvecklades en unik produkt som fick respekt hos Sveriges medieelit. Min första åtgärd var att knyta Alexandra Pascalidou, Maria-Pia Boëthius, Lisa Gålemark och andra ledande feminister till tidningen. Mana har alltsedan sin födelse 1997 utgått från kön, klass och etnicitet. Vi skrev redan 2000 om kvinnors situation i Afghanistan och Iran - långt innan skyskrapor kollapsade, Fadime mördades och varenda snackenisse gjorde förtryckta kvinnors sak till sin. Mana var redan en etablerad kulturtidskrift med nämnda etablerade feminister som medverkande när avhopparna för två år sedan anslöt sig till redaktionen. När jag slutade 2003 berodde det bland annat på de nya redaktionsmedlemmarnas hårdragna feministiska vinkel, utan hänsyn till de andra ben som tidningen står på. Nu försöker de ta åt sig äran för att Mana "under det senaste året utvecklats från en obetydlig föreningstidskrift till att bli Sveriges ledande integrationspolitiska tidskrift", en tid då antalet prenumeranter stadigt har minskat. Vidare är det beklämmande att se hur aningslösa debattörer uttalar sig om konflikten utan minsta kontroll av faktiska förhållanden. Men ett gäng unga, arga feminister som bryter sig ur en marginaliserad tidning, därtill ägd av en invandrarförening, säljer väl bra på DN Kultur och dylikt. I sak handlar konflikten om gruppens oförmåga att finansiera sina ambitiösa krav, deras målmedvetna kamp för en egen feministisk tidskrift samt om individuell mediekåthet. I början av min karriär såg jag rasism i vartenda meningsutbyte med varenda redaktör, numera vet jag bättre och skyller inte alla mina tillkortakommanden på rasism. Jag önskar att mediekåta kvinnokämpar någon gång smakar sin egen medicin: slår bort blicken från sitt kön och tar en ärlig titt på sig själva. Det gör man ingen karriär på, men man kanske blir en bättre människa.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!