Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Renässans för urgammal opera på Röda sten

Steffen Bruun Rørvig (Caronte), Leif Aruhn-Solén (Orfeo), Steven Player (Cerberus). Foto: Jocke Wester

Världens äldsta opera framförs just nu på Röda sten i Göteborg.

Nils Forsberg ser Göteborg baroque och Utomjordiska spela "L'Orfeo" för evigheten.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | OPERA. Det var med Claudio Monteverdis "L'Orfeo" som det började. När tonsättare och teatermän under 1500-talet vände sig mot antikens Grekland för att återuppväcka dess drama råkade de uppfinna operan. Monteverdi var först med att få alla bitar på plats och i slutet av februari för 411 år sedan uruppfördes "L'Orfeo" i Mantua.

Den olycklige Orfeus har förlorat sin Eurydike, men lyckas beveka underjordens härskare med sin sång och får hämta tillbaka henne till livet, på villkoret att han inte vänder sig om mot henne förrän de når ljuset. Vilket han inte klarar, och Eurydike försvinner tillbaka till skuggorna igen.

Det är en berättelse om vanvettig kärlek, men också om det konstnärliga skapandet.

Orfeus i Lönneberga

När Göteborg baroque och regissören Per T Buhre, i samarbete med Utomjordiska, tar sig an Monteverdis opera vill de föra in den samtiden. Karon som vaktar övergången till dödsriket är en uniformerad gränsbyråkrat vid ett bord med skrivmaskin och stämpel. Underjorden är ett casino, där Proserpina smygsuper för att stå ut med dödsguden Plutos kladdande. De två första akternas pastorala miljö liknar rentav ett bygdespel. Orfeus i Lönneberga. På Fredriksdalsteatern.

Steffen Bruun Rørvig (Caronte), Leif Aruhn-Solén (Orfeo), Steven Player (Cerberus) Foto: Jocke Wester.

Även för oss som tycker att sådana anakronismer nästan alltid verkar ansträngda så blir de bara en krusning på ytan. Göteborg baroque får, med tidstrogen sättning och instrumentering (här finns såväl teorber som sinkor och regal) Monteverdis 400 år gamla musik (som ligger närmare renässans än barock) att svepa bort allt utanverk. De har en intim intensitet som inte kommer av skrammel och attack, utan genom att med exakt skärpa framföra varje ton, varje fras.

Karismatisk Ann-Christin Wesser Ingels

Tenoren Leif Aruhn-Solén har diktionen och rösten men lyckas inte riktigt väcka sympati som Orfeus. Kanske har det med rolltolkningen att göra – Orfeus framstår som lite smådryg. Ann-Christin Wesser Ingels drillar däremot fram en ljuvligt karismatisk Eurydike, och Elin Skorup har som Proserpina en scennärvaro som är magnetisk.

Den sparsamma scenografin i den stora, råa, gråa salen på konsthallen Röda Sten i Göteborg förstärker det arkaiska draget i den här operan med dess för moderna öron bitvis främmande melodik och säregna klanger. 

 

LÄS MER – Gunilla Brodrej ser Glucks opera om Orfeus på Göteborgsoperan

 

Orfeusmyten lär oss också att varje försök att närma sig något förlorat samtidigt innebär ett fjärmande från det, omsorgen om såret får det att läka. På ett sätt misslyckas den här uppsättningen med ambitionen att göra Monteverdis opera samtida, men i stället hamnar den i den stora eviga tidlösheten. Då spelar några århundraden hit eller dig ingen roll alls. 

Då är det stor konst.

 

 

OPERA

Orfeo

Av Claudio Monteverdi

Göteburg baroque och Utomjordiska

Regi Per T Buhre

Musikalisk ledning Magnus Kjellson

Röda Sten, Göteborg

Speltid 1.55 t.

 

 

 

Nils Forsberg är kritiker på Expressens kultursida. Läs fler texter av honom här.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!