Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Rekviem över terrorns offer

Roger Storm, Frida Beckman, Hans Christian Thulin och Malin Berg i "100 sånger". Foto: Kicki Nilsson/ICON Photography
Samuel Astor Åström, Hanna Dawit, Frida Beckman, Malin Berg och Hans Christian Thulin i "100 sånger". Foto: Kicki Nilsson/ICON Photography
Maria Edström. Foto: OLLE SPORRONG
Malin Berg, Hans Christian Thulin, Roger Storm, Samuel Astor Åström och Frida Beckman i "100 sånger". Foto: Kicki Nilsson/Icon Photography

Urpremiären av ”100 sånger” är en imponerande arbetsseger för på Örebro länsteater.

Maria Edström ser en hemsk och rolig föreställning om ett terrordåd.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

TEATER | RECENSION. Världspremiär kallar man det stolt på Örebro länsteater när den tyske dramatikern Roland Schimmelpfennigs pjäs ”100 sånger” har urpremiär. Samtidigt finns protestlistor att skriva på mot teaterns besparingskrav orsakad av den utsvältande kulturpolitiken som i all tysthet bedrivs mot landets länsteatrar. Här gestaltar en sexhövdad ensemble – på en närmast helt tom scen med lysrör – en hel tågvagn av människor som dör i ett terrordåd.

Svensk teater, inte minst den utanför huvudstaden, älskar Schimmelpfennig och han verkar passa dess kynne. Han kombinerar en kollektiv, utåtriktad och engagerad teater med ett djupt psykologiskt inkännande. Hans ämnen är i tiden; globalisering, den rika världens förhållande till den fattiga, vuxnas svek, klass-skillnader och nu: terrorattentat. Stilen där rollfigurerna både beskriver varandra och går in och ur varandras repliker likt ett körverk har bildat skola. Men hans pjäser är aldrig abstrakt kyliga utan präglas alltid av vanliga människors känslor och passioner, står med ena foten i det tyskt post-Brechtska men den andra i allas vår moderna populärkulturs sentiment.

Pärlband av popsånger

 I ”100 sånger” spelar också också ett pärlband av popsånger ett slags huvudroller; alla dessa ljudspår i en människas liv; av Iggy Pop, The Mamas and the Papas och Pixies

Kim Carnes ”Bette Davies Eyes” – servitrisen Sallys favoritlåt – börjar spelas i radion på tågstationens café precis några minuter i nio på morgonen, precis innan hon kommer tappa en kopp i kakelgolvet för att det just avgående tåget 8.55 sprängs i ett terrordåd. Låten blir ett ledmotiv, där stunden precis innan dådet förtätas och lever kvar. 

Fångande i limbo

Människorna som dödas är fångade i limbo, i dessa få minuter innan - förlängda till en och en halv timmes föreställning. En myriad av roller spelas av skådespelarna Frida Beckman, Malin Berg, Hanna Dawit, Roger Storm, Hans Christian Thulin och Samuel Astor Åström, där alla oavsett ålder och kön går in och ut ur olika gestalter. Som han som knullat på morgonen och är så lycklig, hon vars man upptäckt älskarens sms, prästen som ska begrava ett barn, mannen som grälat hela natten med sin fru, kvinnan från La Paz som tar hand om andras barn, polisen som druckit vodka och spelat Creedence hos sin bror eller studenten som mästrar sin pojkvän om ”den romantiska komedins genreregler”. 

Hemskt och roligt

Regissören Sara Giese har fått sin ensemble att hitta rytmen och dynamiken, flätat samman textens alla stämmor, teman och omtag till ett levande, hemskt och jo – också så roligt rekviem om dödens absoluta oresonlighet. Det är jäkligt styvt och mycket rörande. Alla dessa våra döda i alla dessa meningslösa dåd får en plats i ett slags teaterns minnesgobeläng vävd av ord, röster och kroppar. 

Vem terroristen är intresserar inte Schimmelpfennig, han är en anonym man med en träningsväska. Men tänk om han blivit kär? Dramatikern kan inte låta bli att leka med just ”den romantiska komedins genreregler” á la Hollywood. 

Vem terroristen är intresserar inte Schimmelpfennig

Vi lever i en ohygglig verklighet där vad som helst kan hända, närsomhelst – men vi har musiken, vår förmåga att leka och att kunna skapa mening – också där kanske ingen finns – tycks Schimmelpfennig säja. Om han nu har ett credo så explicit, kanske vill han bara spela denna dödsmässa om och för oss. Så vackert och så glatt som det bara går.

Och att ”100 sånger” nu spelas så vackert och så glatt av en utarmad länsteater som lyckats fixa en nyskriven pjäs av denna kaliber – är inget mindre än en trotsig och imponerande arbetsseger.  

 

Teater

100 sånger

Av Roland Schimmelpfennig

Översättning Ulf Petter Hallberg

Regi Sara Giese

Koreografi Dag Andersson

Scenografi Sara Giese

Kostym Elin Hallberg

Ljuddesign Anna Sóley Tryggvadóttir

Ljus Ronny Andersson

Mask Giovanni Indelicato

Örebro länsteater

Speltid 1.35 t.

 

 

Maria Edström är kritiker på Expressens kultursida.