Med mordet på Sveriges Radios korrespondent Nils Horner inleddes ett nytt mardrömsår för svensk journalistik. Till den nationella bilden av döende dagstidningar och ekonomiskt pressade tv-bolag, måste man tyvärr lägga krisen för utrikesjournalistiken.
Igår höll Publicistklubben Stockholm seminariet "Yttrandefrihetens pris", tillägnat just Horner, och frågan om journalisters försämrade villkor stod högst på dagordningen. SR:s vd Cilla Benkö, Syrienrapportören Magnus Falkehed och författaren Carsten Jensen var överens om att vi har nått ett absolut bottenläge. Snart är listan över länder där det är livsfarligt för reportrar att verka lika lång som den över säkra.
Att medieföretagens ekonomiska möjligheter att skydda sina anställda och utsända på fältet minskar, förbättrar inte situationen. Jensen påpekade att han själv får lika mycket för sina frilansartiklar från Afghanistan som han fick för 20 år sen.
Bara Cilla Benkö vågade gratulera sig själv och sina medarbetare till fortsatt solida insatser. Det gör hon rätt i. Numera framstår Sveriges Radio som en vinnare. Bara SR har i dag resurser att stå självständigt mot lobbyister och hålla i gång ett korrespondentnät. Vilket är ett tecken på hur djup krisen faktiskt är.
För det var inte public service som skapade den institution som brukade kallas den fjärde statsmakten. Det var den fria pressen som under ett par sekler formade vår uppfattning om vad som är oberoende journalistik. Ett enda public service-företag, hur bra det än är, kan aldrig fungera som fullgod ersättare, och Cilla Benkö själv har ventilerat sin oro för vad som händer med demokratin när rapporteringen från omvärlden minskar.
På det sättet blev PK:s hyllning till giganten Nils Horner samtidigt ett rekviem över svensk utrikesbevakning.
FOTNOT. Se debatten i efterhand på publicistklubben.se.