Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Regntunga drömmar

Morsarv. Med "September" skriver Kristoffer Leandoer in sig bland föräldraskildrarna.

"September" är en romanfantasi byggd på författaren Kristoffer Leandoers mammas liv.
Jesper Högström önskar att han hade släppt ut sin förtvivlan i fiktionens fulla frihet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

fakta

KRISTOFFER LEANDOER | September | Natur och Kultur, 303 s.

Jag hajade till mot slutet av Kristoffer Leandoers "September". Den cancersjuka mamman bestämmer sig för att lära sina tre tonårsdöttrar hur man knyter en slipsknut. Flickor knyta slips? I ett kedjehus i Sigtuna i slutet på 70-talet?

Men på sista sidan kom förklaringen: romanen handlar om författarens mor. Döttrarna var i själva verket söner.

Jag ska inte påstå att det kom som en chock. Det bekräftade en känsla jag haft medan jag läste: att ett dubbelt perspektiv fanns inblandat. Inte så mycket att det blev störande, Leandoer är en alldeles för bra författare för det.

Men i små detaljer, som när moderns retsamhet mot barnen beskrivs, som när det berättas om hur "döttrarna" förbjuds att säga minsta knyst till omvärlden om mammans sjukdom - "[de] vaknar en morgon och upptäcker att de har hamnat i en krigszon".

 

I känslan av att det liv som beskrivs är laddat på ett sätt som texten inte riktigt förklarar, för att det är en sons kärleksförklaring till sin mor, för att det visserligen är en romanfantasi - "porträtt av författaren som kvinna född 1936" - men en fantasi över givna biografiska data.

Leandoer har med andra ord gjort som många svenska författare på sistone och skrivit en bok om en förälder - fast om en mamma, i stället för den tydligen mer gångbare farsan. Han har dock valt ett annat tillvägagångssätt än de flesta, och skrivit en riktig roman (till skillnad från av oklara skäl ometiketterade memoarberättelser som Åsa Linderborgs "Mig äger ingen"), en berättelse i tredje person med en namnlös, kvinnlig huvudperson som växer upp i en prästfamilj i 40-talets Stockholm.

Det är inte bara miljön, och erfarenheten att framleva sitt familjedrama på en upplyst scen i församlingens mitt, som får mig att tänka på Ingmar Bergmans skildringar av sin uppväxtmiljö. Här finns också en prövande och samtidigt knivskarp ton i skildringen av huvudpersonens föräldrar - Leandoers morföräldrar, med andra ord - en klassiskt exakt prosa som är ett arv av den bildade miljön och samtidigt vill avslöja allt den bildade tonen döljer. Den charmerande och ständigt otrogne fadern, den bitska men i grunden hjälplöst utlämnade modern vars liv består i att försöka manövrera fram maken i kyrkoherdevalen.

 

Där, flera decennier innan vi når fram till kedjehuset i Sigtuna, är romanen som bäst: i den lågmälda skildringen av spänningarna i prästgården, i beskrivningarna av flickan som växer upp i den miljön och aldrig riktigt kan lämna den, som vill fly från modern men inte kan låta bli att prata i telefon med henne varje dag.

Som drömmer om att skriva, men aldrig kan ta språnget. Som är en spröd och känslig själ som ogillar James Joyce för hans grovhet och 60-talets plakatpolitik för dess enkelspårighet, och ändå kan vara lika skräcktantsartat sarkastisk som sin egen mor. Som i grunden tillhör ett äldre bildningsideal, promenader med fadern där man växlar klassiska citat med varandra - "dig söver smickrets röst, hör sanningens en gång!" - och är dömd till främlingskap på 70-talets grillpartyn.

 

Jag får ändå känslan att det är ungefär som när huvudpersonen, långt senare, talar med sin väninna om en gammal studiekamrat som utan förklaring hängt sig. I en roman, enas de om, hade man fått en förklaring. Men "livet är inte som en roman".

Och hade "September" varit mer roman och mindre liv hade den brutit sig ur de biografiska förhållandena, ur huvudpersonens namnlöshet, ur den outtalade hänsynen till maken (tillika författarens far) - "W", en orubbligt kompetent och därför något anonym gestalt - och ur den slumpmässiga händelseutveckling som är naturlig i ett liv men går ut över det episka drivet i en roman.

 

"Hon" skriver aldrig den roman hon drömmer om. I stället får hon cancer, bara sådär. Så skoningslöst är livet. Förtvivlan över det finner inte riktigt sin röst i denna romanfantasi. Det som i grunden driver den - en sons kärlek till sin mor - kan aldrig uttalas i denna form, som utesluter det personliga minnets laddning, men inte fullt ut tillåter sig fiktionens frihet.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!