Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Regeringsfrågan lockar fram fula tjuvnyp om SD

Alice Teodorescu, politisk redaktör på GP. Foto: PER WAHLBERG / PER WAHLBERG

I en uppmärksammad artikel ifrågasatte Ida Ölmedal varför GP:s liberala ledarsida inte ställer hårdare krav på Sverigedemokraterna.

Nu besvarar Alice Teodorescu, politisk redaktör för GP, kritiken.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

POLITIK | REPLIK. En demokrati utan opposition med förmåga till ansvarsutkrävande är ingen demokrati. Därför har GP:s ledarsida och jag konsekvent uppmanat Alliansen att vara denna opposition och att ta sitt demokratiska ansvar. I otaliga texter har vi analyserat Alliansens olika handlingsalternativ givet opinionsläget och det faktum att alla Alliansföreträdare deklarerat att de vill hålla ihop samarbetet. Det finns i dagsläget inget som tyder på att något av blocken kommer att samla egen majoritet efter nästa val.

Snart sagt varje politisk diskussion landar i den spelteoretiska ”regeringsfrågan”. Det resulterar i att diskussionen om sakpolitiken uteblir, vilket i och för sig inte är så konstigt: att ha bra politik som inte kan realiseras på grund av maktförhållanden i riksdagen kommer ju knappast leda till någon större skillnad i realiteten. Därför måste besked levereras och regeringsfrågan desarmeras en gång för alla.

Stefan Löfven säger sig vilja bryta blockpolitiken, men inte en enda gång har han föreslagit att han ska sätta sig som vice statsminister i en alliansregering. Just nu pågår en massiv kampanj för att öka priset för alla politiska lösningar där samtal eller förhandlingar med SD ingår. Att Ida Ölmedal, verksam på en av Sveriges största kultursidor, lånar ut sig till detta spel förvånar mig.

 

LÄS MER: Ida Ölmedal om varför GP borde kräva Mattias Karlssons avgång 

Mattias Karlsson agerar oacceptabelt

I den allt mer vulgariserade debatten har frågan om regeringsmakten reducerats till ett påstått ställningstagande för eller emot SD. Den som förordat en alliansregering och insett att en sådan enbart kan existera med någon form av passivt eller aktivt stöd från SD har uppfattats som naiv i bästa fall – och främlingsfientlig i värsta. På så vis har S lyckats etablera en sanning om att ett Sverige som inte styrs av dem per definition är ett Sverige styrt av fascister; antingen är ni med oss eller med de främlingsfientliga.

Egentligen handlar det om att en Alliansregering som accepteras av SD är en allians som äventyrar Socialdemokraternas maktanspråk för oöverskådlig tid framöver. Därav de fula tjuvnypen från vänsterhåll.

I sin insinuanta artikel där Ölmedal avkräver mig och GP:s ledarsida på avgångskrav mot SD:s Mattias Karlsson kokar hon soppa på en spik: den artikel, skriven av mig, som hon refererar till berör allianspartiernas olika handlingsalternativ, inget annat.

Att Mattias Karlssons agerande i det fall Ölmedal beskriver är oacceptabelt är de flesta, inklusive undertecknad, överens om. Men varför skulle jag ha ett särskilt ansvar att skriva om varje dumhet som SD gör bara för att jag tycker att Alliansen ska driva sin egen politik?

 

Alliansen bör hitta kompromisser med SD

Jag tänker inte bidra till den sortens antiintellektuella debatt som Ölmedal tycks roas av. En debatt där de medvetna missförstånden och guilt-by-association-påhoppen överskuggar allt, där man bryr sig föga om sakfrågorna och i stället ägnar tid åt att insinuera vad meningsmotståndaren egentligen tycker samt spekulera kring varför hen inte tar avstånd från X när den tar avstånd från Y.

Vi har propagerat för att Alliansen ska förhålla sig till SD som Socialdemokraterna förhållit sig till Vänsterpartiet, också när den senare hade ett K för "kommunisterna" i partibeteckningen. Det betyder inte att Alliansen ska bjuda in SD att sitta i en borgerlig regering. Däremot betyder det att man ska hitta kompromisser i frågor där man har samstämmiga uppfattningar, vilket förutsätter att man tydligt avgränsar vad man kan och inte kan förhandla om. I frågor där samsyn inte råder ska man i stället kompromissa med S.

Men det tycks spela mindre roll för de som behöver en antagonist att demonisera för att framställa sig själva som anständiga. Vad sådan "anständighet" är värd förblir osagt.

 

Av Alice Teodorescu

Alice Teodorescu är politisk redaktör på Göteborgs-Posten.

 

Läs Ida Ölmedals svar här: Varför inte dra gränsen vid rasism?

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!