Foto: Sommelius Pål
 Foto: Sommelius Pål

Regeringen borde talat klarspråk

Publicerad
Uppdaterad
Den så kallade FRA-lagen framstår alltmer som ett inrikespolitiskt mysterium.
Varför envisades den borgerliga alliansregeringen med att driva igenom ett lagförslag som majoriteten av remissinstanserna var emot, som lagrådet utryckte stark skepsis inför och där oppositionen, regeringspartiernas gräsrötter och media varit eniga i sitt avståndstagande? Varför har regeringen envisats med detta politiska och opinionsmässiga självmål?
Svaret handlar både om den bakomliggande sakfrågans till stora delar dolda betydelse och om hur två regeringar, en socialdemokratisk och en borgerlig, försökt smyga igenom en lagändring vars explosiva potential man uppenbarligen fatalt underskattade.
Först själva sakfrågan. 1945 upphävdes de så kallade förfogandelagarna som under kriget gett underrättelsetjänsten och den inrikes säkerhetstjänsten närmast obegränsade befogenheter att övervaka medborgarna och utländska förhållanden i landet. Kungliga telegrafstyrelsen kopplade följdriktigt ur de teleprintrar som försett Försvarsväsendets radioanstalt med all telegramtrafik som förmedlades till och från Sverige och den långa förhistorien till 2008 års FRA-lag tog sin början.
FRA var nu hänvisat till enbart spaning i etern. Men huvuddelen av de utländska beskickningarna i Stockholm fortsatte att skicka och ta emot telegram via svenska telegrafstyrelsen.
Våren 1948, då det stod klart att freden bara varit en tillfällig stiltje, fattade regeringen ett hemligt beslut som ålade telegrafstyrelsen att på nytt ”utlämna avskrift av telegram, som ankomma till respektive avsändas från härvarande utländska beskickningar”.
Genom denna första ”kabellag” var ordningen återställd och FRA kom så småningom att få tillgång till delar av den trådburna telextrafiken till och från Sverige. Beslutet hemligstämplades på femtio år och förelades aldrig riksdagen.

I början av 1990-talet var det säkerhetspolitiska läget på nytt ett annat. Det plötsliga fredsutbrottet efter murens fall ledde till att en rad säkerhetspolitiska tvivelaktigheter från det kalla kriget drogs upp i offentligheten. Ofta upprepade försäkringar att FRA inte spanade i tråd gjorde nu att tillståndet från 1948 (som skulle bli en öppen handling 1998) hotade att utvecklas till en politisk drivmina modell IB. 1991 beslöt den dåvarande borgerliga regeringen, med Anders Björck som försvarsminister, att i tysthet dra in tillståndet och grävde på så sätt oavsiktligt den grop som nästa borgerliga regering skulle marschera rakt ner i.
”Kabelförbudet” var därmed ett faktum men inom signalspaningen tog man saken med ro; telegram och telex var gårdagens kommunikationsformer, nu gick huvuddelen av den internationella sambandstrafiken via satellit, en trafik som var både lagligt och tekniskt tillgänglig.
Den förödande innebörden av beslutet visade sig först i nästa tekniska generationsskifte, övergången till tele- och datatrafik i fiberoptiska kablar, en trafik som liksom 1948 bara kunde nås genom uppkoppling hos teleoperatörerna. Underrättelsemässigt uppstod en paradox; allt mindre internationell signaltrafik blev tillgänglig för spaning samtidigt som alltmer, genom det fiberoptiska nätets struktur, kom att passera som ”transitotrafik” via Sverige, bland annat en stor del av Rysslands kommunikationer med resten av världen, men också andra ur underrättelsesynpunkt viktiga internationella trafikflöden.

Hur hanterade då den förra socialdemokratiska och nuvarande borgerliga regeringen denna paradox? I början av 2000-talet inleddes arbetet på det som skulle bli FRA-lagen. Något nytt hemligt regeringsbeslut vågade man sig inte på. Istället skulle frågan förpackas på ett så diskret och smakligt sätt som möjligt, eftersom ett nytt kabelbeslut oundgängligen skulle aktualisera allvarliga problem kring medborgarrätt och integritet.
Den första utredningen i frågan, under tidigare ÖB Owe Wiktorin, lades fram 2003. Här sades inte ett ord om transitotrafik, istället var det hotet om IT-attacker som betonades. För att skydda Sverige och medborgarna från dessa måste FRA få tillgång till trafiken på det globala nätet. I själva verket krävde Europakonventionen detta, menade utredaren. För att trygga medborgarnas integritet mot hackers och nätpirater måste hela internettrafiken övervakas av myndigheterna.
Denna Orwellska nytolkning av Europakonventionens skydd av den enskildes integritet begravdes snabbt av nästa utredning som lades fram 2005 tillsammans med de lagförslag som ett år senare kom att ärvas av den borgerliga alliansregeringen. Här handlade det istället om en anpassning av försvarsunderrättelseverksamheten till en ny och mer diffus hotbild befolkad av terrorister, flyktingsmugglare och försäljare av massförstörelsevapen som lika gärna kunde operera från Nacka som från Zürich eller Karachi.
Det är här storebrorsfällan slutligen slår igen. I stället för att motivera FRA-lagen med de faktiska underrättelsebehoven och spaningsmöjligheterna lade både den förra och nuvarande regeringen ut dimridåer om yttre hots inhemska kopplingar, antagligen i tron att detta skulle göra anrättningen mer tilltalande. Snarare bestyrkte varje undanglidande svar, varje arrogant bortviftande av medborgarrättsliga invändningar, intrycket att det verkliga men dolda syftet med alltsammans var att börja massövervaka medborgarnas elektroniska kommunikation för att kartlägga deras göranden och låtanden, åsikter tankar och eventuellt suspekta undermedvetna.

Det är min övertygelse att den från snart sagt alla håll bespottade FRA-lagen skulle fått ett helt annat bemötande om man uttryckligen tagit sikte på transitotrafiken och om utredare och regeringsföreträdare istället för halvsanningar och kvartslögner skulle ha sagt som det var från allra första början och visat en gnutta förtroende för de medborgare vars tillit man samtidigt tagit för given.
De långsiktiga medborgarrättsliga problemen av ökade tekniska möjligheter för övervakning, liksom behovet av ett motsvarande genomtänkt och trovärdigt kontrollsystem, skulle inte ha försvunnit. Men jag tror att de flesta förstår behovet av att följa Rysslands utrikestrafik och inser att det bara skulle vara korkat att sticka huvudet i sanden, också för ett land som Sverige.

Wilhelm Agrell
kulturen@expressen.se
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Biträdande kulturchef: Jens Liljestrand. Redaktör för idédebatt och reportage: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag