Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Rebecca Solnit / A paradise built in hell

Osjälviskhet och organisation utmärker de flesta av oss i katastrofsituationer. Anita Goldman anlägger en motbild till myndigheternas misstänksamhet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

REBECCA SOLNIT | A paradise built in hell. The extraordinary communities that arise in disaster | Viking, 368 s.

I vårt land lever vi just nu med – som det verkar – en inställd katastrof. Det mesta tyder på att den omtalade influensan inte nämnvärt kommer att påverka gemene man eller våra samhällsfunktioner.
Men trots att vi är förskonade från många av de våldsamma naturfenomen som drabbar andra världsdelar har den globala finans- och miljökrisen ökat också vår katastrofberedskap. Vi hotas av pandemier, accelererande miljöhot, väldiga flyktingströmmar, kärnkraftsolyckor, terroristattacker. Genom världsomspännande medier sprids fasornas bilder, vilket ökar känslan av utsatthet, skörhet och hopplöshet.
Fast kanske är, paradoxalt nog, inte katastrofer det värsta som kan hända oss. Kanske är det katastroferna som kommer att öppna våra ögon och hjärtan, så att vi äntligen bygger det goda, medmänskliga samhälle som vår natur egentligen var menad för. Den slutsatsen  presenterar den San Francisco-baserade kulturkritiska forskaren och författaren Rebecca Solnit i sin senaste bok A paradise built in hell. The extraordinary communities that arise in disaster.

I sin ambitiösa genomgång av – inte endast men framför allt – amerikanska katastrofer, allt från den stora branden i hennes hemstad 1906 till tvillingtornens fall och orkanen Katrina i New Orleans, finner Solnit ett genomgående mönster. Den gängse bilden av hur människor i  katastrofernas kölvatten agerar själviskt, regressivt och paniskt bär inte syn för sägen. I stället visar Solnit att den stora majoriteten av medborgarna uppträder altruistiskt och självuppoffrande och snabbt och effektivt självorganiserar den nödvändiga hjälpen.
Medan massmedierna med monoton fascination och utifrån Hollywoodindustrins dramaturgi repriserade bilderna av människor som desperat hoppade ut från World Trade Centers nittionde våning, så utrymde i själva verket den stora majoriteten tornen på ett välordnat och ytterst civiliserat vis.
Man gav förtur åt människor som bar på sårade och handikappade, man trängde sig inte ned för trapporna utan väntade på sin tur. I Manhattans södra del organiserades spontant båttransporter och förnödenheter. De autonoma nätverken var effektiva och genererade stor glädje bland såväl givare som tagare.
Det är eliternas och mediernas negativa förväntningar på hur den tunna hinnan av civilisation kommer att rämna och människorna genast bli barbarer som förvandlas till verklighet då makten agerar enligt sina fördomar, stympar lokala initiativ och misstänkliggör de drabbade. Under Katrinaorkanen skyddade dessa sig mot de drabbade, vilka instängda i sportarenor anklagades för att våldta spädbarn och döda kvinnor (rasistiska rykten som etsat sig fast, trots att man i efterhand inte uppvisat några som helst bevis på att sådant inträffat).
Den altruistiska yran på marknivån i södra Manhattan förvandlades snart av den sittande presidenten till ett krig mot en ond yttre fiende vilket krävde inskränkningar i de medborgerliga rättigheterna i stället för den utökade medborgliga roll som människor faktiskt tog på sig när katastrofen inträffat. I New Orleans förvandlades själva offren till fienden.
 
Det verkliga helvetet, tycks författaren mena, är att leva i ett samhälle där ömsesidig hjälp, medmänsklighet, meningsfull organisering och jämlikhet ses med misstänksamhet.
Katastrofer är naturligtvis fruktansvärda per definition, men ofta fungerar de som en bakdörr till paradiset, det paradis där Kain ännu inte frågar Gud:
Är jag min broders hjälpare? Paradiset i bokens underrubrik definierar författaren som ”obrutna solidariteter”, de som spontant visar sig när alla vanliga skrankor och mönster kollapsat och människor självorganiserar sig från botten och upp: effektivt, kollektivt, solidariskt och framför allt med en intensiv livsnärvaro, en anda som Solnit inte tvekar att benämna som joy – glädje.

Även om Solnit främst angriper myndigheterna – framför allt dem som speglade den hatade presidenten Bushs politik – passar hon på att ge ett par slängar åt andra nutida tankefigurer som förminskar människan. Den ena är postmodernismen för vilken uttrycket mänsklig natur är anatema och som därmed undergräver tilliten till det faktum att människor faktiskt visar uthållighet, påhittighet, generositet och empati när det verkligen gäller.
Författaren  ondgör sig också över den offermentalitet som den psykologiserande människobilden givit upphov till. När man utgår från att alla som genomlevt ett trauma automatiskt lider av posttraumatisk stress, har man skapat förväntningar på att människan till sin natur är outhärdligt och ohjälpligt skör.
Vi bör vara på vår vakt mot att medikalisera normala mänskliga reaktioner, menar Solnit. Det är normalt att känna sig upprörd, rädd, sårad, förstenad i en onormal situation. Det kräver inte alltid professionell vård. Författaren raljerar över de uppskattningsvis 9000 terapeuter som strömmade in till nedre Manhattan efter tvillingtornens fall, medan vanliga människor byggde solida hjälpsystem för förnödenheter.
Hur vi beskriver människan och vad vi förväntar oss av henne har betydelse, varnar Solnit. Genom att lyfta fram människans goda och solida kvaliteter förstärker vi dessa. Motsatsen ger det motsatta resultatet. Vad vi har att vänta oss i en kanske katastrofal framtid, beror alltså först och främst på oss själva.

Anita Goldman
kulturen@expressen.se