Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Rebecca Skloot: Den odödliga Henrietta Lacks

Medicinsk legend. Henrietta Lacks dog 1951, men hennes celler lever.
Cancern har inte rått på Henrietta Lacks sjuka celler, som har förökat sig till miljarder 60 år efter hennes död.
En förbryllad P O Enquist läser en både hot- och hoppfull bok som ställer nya frågor om liv och död.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

MEDICINHISTORIA
REBECCA SKLOOT | Den odödliga Henrietta Lacks | Översättning Göran Grip | Leopard, 378 s.

Laboratoriet på John Hopkins
Rebecca Skloot
Den 20 september 1951 dog en svart 31-årig kvinna vid namn Henrietta Lacks, inlagd på det världsberömda Baltimoresjukhuset John Hopkins av en elakartad form av livmodercancer. Några månader tidigare hade man tagit två cellprover från henne, ett med cancer, ett utan. I det friska provet dog alla celler, som de normalt gör. Cancerprovet reagerade dock inte som mänskliga celler borde göra, alltså att cellerna dog efter ett par veckor.
Forskare hade under hela 1900-talet försökt att få mänskliga celler att överleva. Henriettas celler var ett mirakel, om än vetenskapligt.
De överlevde. De lever än. På detta sätt blev Henrietta Lacks en medicinsk legend, hon lever än i dessa celler, cellerna dog inte, de delade sig, levde vidare. Det hade aldrig hänt förut. Och de lever i dag i praktiskt taget alla laboratorier där cellforskning bedrivs, de är i dag miljarder och åter miljarder.
Hennes celler har ingått i den forskning som försöker lösa cancerns gåta och förstå de gener som förhindrar uppkomsten av cancer, bidragit till mediciner mot herpes, leukemi, influensa, blödarsjuka, parkinson, sexuellt överförbara sjukdomar och blindtarmsinflammation, Liksom till försök att förlänga människans livslängd samt som sidospår givit ökad förståelse för myggornas parning.
Likt marsvin och möss har lilla Henriettas celler blivit laboratoriernas arbetsredskap.
Efter hennes initialer har denna cellinje kallats HeLa-celler. Det är i dag en miljardindustri. Vem som helst kan köpa ett provrör med Henriettas celler för cirka 260 dollar. Själv fick hon ju ingenting. Inte hennes familj och arvingar heller. De kan trösta sig med att HeLa-cellerna till och med skickades upp i rymden och visade sig överleva och växa där också, till skillnad från alla andra mänskliga cellkulturer.

Den döda Henriettas kvarlämnade celler lever på ett oroande sätt. Varför? Det är något hotfullt tillväxande i hela situationen. Går hennes celler kanske inte ens att ta död på? Kommer de att - ta över?
Vill man se det så är det en horrorfilm. Det är, frånsett att forskningen jublade, något i Henriettas livskraftiga celler som är skrämmande. Är det lösningen på hiv, eller skulle man via kontaminerad HeLa åstadkomma en ny och okontrollerbar spridning? 1965 lyckades brittiska forskare (i ett experiment de kallade "cell-sex") sammansmälta HeLa-celler med musceller och skapa de första djur/människa-hybriderna: alltså celler som innehöll DNA i lika delar från Henrietta och en mus. Hönsceller kunde också förenas med Henriettas celler.
Våldsamma reaktioner här och var: är forskarna på väg att skapa en kentaur? Något okontrollerbart verkar ha växt ur den 1951 avlidna Henrietta: söker man på det amerikanska patentverkets databas ger det ett utfall på över 17 000 patent som rör HeLa-celler.

Plötsligt ställs också frågan om det kanske möjliga eviga mänskliga livet. Normala celler slutar att dela sig efter 52 gånger och dör. Kan en cellinje som Henriettas överföra sin odödlighet till oss dödliga? Slut med rynkor och förfall!
Rebecca Skloot har skrivit en bok om detta: Den odödliga Henrietta Lacks i översättning av Göran Grip (det kan inte ha varit lätt, och jag hoppas att den vetenskapliga terminologin stämmer). Skloot berättar historien, delvis "inbäddad" i Henriettas familj, och ställer två grundläggande frågor.
Den första är varför just Henriettas celler är så skrämmande odödliga. Det blir inget svar på detta, kanske dock antydningar. Hon tecknar bilden av en familj som är starkt degenererad: incest, droger, kriminalitet, fattigdom och sinnessjukdom. Samtidigt - särskilt hos Henrietta själv och hennes äldsta dotter som blir ett slags kronvittne - en nästan obegriplig och våldsam livskraft på orimliga villkor.
Jaha? Vad växte ur dessa odödliga celler? Jag blir då i varje fall inte klok, och annat än antydningar lämnar inte Skloot.
Den andra grundläggande frågan är:
Vem äger den mänskliga organismen? Vi som ligger där och darrar? Läkaren som skär ut preparatet? Forskaren? Minst två Nobelpris i medicin har direkt haft HeLa som förutsättning. De jättelika medicinproducerande företagen som tjänar miljarder på att upphovsmännen (alltså vi som blir utskurna) inte hävdar sin rätt? Skulle vi för övrigt hävda vår rätt, avskär vi då inte den medicinska forskningens själva navelsträng? Utan profit ingen tablett - och då dör vi ju, anyhow.

Juridiskt sett har, i stort sett, svaret hittills blivit: nej. Det som skärs bort är, enligt otaliga domstolsutslag, dock inte alla, att betrakta som avfall. Och bajs av alla kategorier, inklusive njurar eller cellextrakt, det är fritt fram att använda gratis.
Djupt förbryllad har jag läst en intressant bok, som ställer frågor om min egen dödlighet. Och trots allt behöver jag tolkningsråd av våra lysande cellforskare, om de nu överhuvud vill diskutera den så att säga ekonomiska basen för sin idealistiska livsgärning.