Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Re-union: Gottsunda Dans och Teater, Uppsala

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Först ser det ut som en teaterpjäs man sett förr. Fyra ungdomar från en invandrarförort som träffas på ett jubileum av den där sorten man går till med blandade känslor. Plats för jargong, gamla ritualer som upprepas, mer läten än dialog.
Så börjar det även här när Expressenmedarbetaren Behrang Behdjou debuterar som dramatiker på Gottsunda Dans & Teater i Uppsala. Men pjäsen tar en oväntad riktning då det förflutna visar sig bära på ett trauma som ingen av de fyra vännerna blivit fria från. En person saknas, och det är den frånvaron som är pjäsens motor.
Jag såg en skolföreställning som fick mitt hjärta att bulta. Steg för steg utvecklas återföreningen till ett moraliskt drama. Den frånvarande vännen dog i en olyckshändelse för tio år sedan. Frågan är inte vad som hände – knark med mera – utan hur inblandade de fyra på scenen var i det förlopp som slutade så olyckligt.
Snart sitter vi där och vet inte vem som har rätt. Och det är då vi vet att det är en bra pjäs, i det här fallet även en bra föreställning.
Det är den socialt lyckade Gatas (Johannes Wanselow) som med sin kritstrecksrandiga svid och Stureplansuppsyn får den sorglöse Wahid (Andreas Strindér) att känna sig anklagad och misslyckad. Gatas tror att han lämnat förorten bakom sig och talar om för Josefin (Emma Peters) hur föraktad han kände sig av hennes svenska föräldrar. Men inte ens han med sin advokatlön och sina lösa hundralappar i byxfickan lurar vare sig henne eller någon annan; ingen lämnar förorten, den lever kvar i kroppen (liksom i själen).

Det förklarar varför Jojo (Isak Hjelmskog) planerar att återvända, trots att han bor i Solna och har jobb där.
Re:union är en samproduktion med Ung scen/öst i Linköping och kommer att visas på flera av landets teatrar. Jag tror att det här är det bästa jag sett om ”förorten”, som tappar sina
citationstecken och blir konkret.
Lysande spelat.

Leif Zern
kulturen@expressen.se
Leif Zern är teaterkritiker i DN.