Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Rätt att hata

Laddar om. Ungerska motståndsmän tar sikte på den stalinistiska överheten i Budapest 1956.
Foto: AP

Måste man vara arbetarklass för att känna utanförskap? Jesper Högström frågar sig vem som kan skylta med revanschism.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Jag satt på en middag med en kollega. Vi började snacka om våra uppväxter och författaren berättade att han vuxit upp i ett hem utan böcker. Pengar, ja, men inte ett smack litteraturintresse. Han blev alltid lika provocerad av att läsa Åsa Linderborgs Mig äger ingen – att hon skulle kalla sig underprivilegierad, hon som ändå hade haft kultur i familjen.

Jag förstod honom. Jag förstår Åsa Linderborg också. Klart man kan plocka fram mätinstrumentet och börja räkna ut precis hur underprivilegierade alla är och har rätt att känna sig, men det ändrar inte det faktum att varenda människa jag träffat som ägnar sig åt någon form av konstnärlig verksamhet har gått omkring med den här upplevelsen. (Jag? Don't get me started!) Att vara utanför. Att vara utstött. Att sakna vad alla andra människor har. Att just därför vilja spränga alla de där jävla människorna i små, små bitar. Ja, det är just den känslan av brist som driver författare och konstnärer, driver dem till en tillvaro där känslan av brist – av att sitta ensam, att slåss med sina tvivel, att vara utlämnad åt andra människors uppskattning – blir en väldigt konkret verklighet. Den omistliga bristen.

Jag hör den under hela det senaste halvårets debatter. Nu senast när just Åsa Linderborg vill tala om för Jens Liljestrand precis vilka som har rätt att hata och vilka som får finna sig att bli hatade. När Anders Johansson vill krita upp gränserna ännu tydligare: strukturer och statistik är "verkliga" och "objektiva", att överhuvudtaget beskriva människor som individer är "den borgerliga ideologin i koncentrat" (när Liljestrand lite ironisk inkluderar en"cancersjuk direktör" bland de människor som kan förtjäna medlidande i denna värld reagerar Johansson med komiskt tondöv indignation: "signifikativt nog inte cancersjuka vårdbiträden".)

För under och bredvid frågan om vem som egentligen har makten i samhället, ligger den där andra frågan om vem som har rätt till känslan av brist. Måste man vara "arbetarklass"? Måste man vara kvinna eller hbtq-person? Hade Knausgård rätt till sin revanschism eller förknippar den honom med den störste av alla revanschister, Breivik? Fick Bengt Ohlsson känna sig som en outsider eller går debatt med de "verkliga" och "objektiva" måttstockar Anders Johansson drömmer ombevisa att han har mindre rätt till sina utanförkänslor än låt oss säga Liv Strömqvist eller Johan Jönson?

Jens Liljestrand.
Foto: Foto: Krister Larsson

Och Strindberg, årets jubilar, som alltid blir föremål för en annan variant av samma trick?

Var han egentligen så mycket "tjänstekvinnans son" som han alltid ville framhäva? Eller kan man lika gärna peka på - som Olof Lagercrantz gör när han jämför Strindberg med Joseph Conrad - hans trygga borgerliga bakgrund, det faktum att han och kungen kunde hälsa på varandra när de möttes? Var han offret, den förtryckte, rebellen? Eller ägnade han sig tvärtom åt en för offren ganska brutal maktutövning när han rök på Siri von Essen, Gustaf af Geijerstam, Carl Larsson, Ellen Key?

Vad de fick märka är att outsideridealet har en nattsida. Ingen är så självrättfärdig som den som känner sig trampad på. Varenda psykopat känner sig förtryckt, varenda slagskämpe känner att han fan bara ger igen mot alla jävlar som muckar med honom. När den kulturkonservative Anders Behring Breivik sade sig vara inspirerad av Lars von Triers avantgardistiska Dogville var det inte så underligt - han kände av grundmyten, den utstötte och rättfärdige som gör upp med det ruttna samhället. Hämnaren. Outsidern. Guds redskap. Ett tankemönster som är djupt förankrat i vår kulturradikala tradition (Strindberg, Lord Byron) och som utan vidare kan ges en feministisk twist (Valerie Solanas, Kerstin Thorvall). Därför talas det väldigt tyst om att det också, potentiellt, är ett farligt tankemönster. Radikaler vill nämligen ibland inte se att deras egna ideal har en nattsida, en destruktiv kraft, att (som ett undantag från regeln, Göran Greider, formulerade saken), alla ideologier läcker. Det är då man slutar vara klarsynt och blir polemiker och dogmatiker. Det är då man blir som Åsa Linderborg, en Gud Moder som tror sig slutgiltigt kunna skilja fåren från getterna och agnarna från vetet.

Nicole Kidman hatar i Dogville.
Foto: Foto: Zentropa

Vem har rätt till sitt hat? frågar sig Linderborg. Svaret är att det har alla, men ingen har rätt att låta det hatet forma ens syn på andra människor. Dostojevskij visade hur det gick till: man kan både förstå hur der känns att sitta i källarhålet och hur de känslorna kan leda en vilse. För att nu använda en av de humanistiska floskler Anders Johansson föraktar så djupt: alla är vi människor. Alla har sitt källarhål; det är en av de saker som förenar oss med varandra. Men den som ser världen genom glipan i källardörren ser en begränsad och förvriden version av den.

Litteraturen är inte bara outsiderskap; den är också ett sätt att komma ur outsiderskapet, att lära oss förstå att andra människor också finns. Att de är lika komplexa som vi själva. Till och med de vi känner oss förtryckta av.