Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Rätt att granska

Att Thomas Quick beviljas resning i Högsta domstolen betyder inte att han är oskyldig. Lars Adaktusson ifrågasätter journalistkårens ensidiga ställningstagande i rättsfall.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

"Ska ni verkligen släppa fram Christer van der Kwast i TV8”?
Frågan från en journalistkollega stämmer till eftertanke. Inte om det lämpliga i att intervjua den ansvarige åklagaren i ett av Sveriges mest uppmärksammade rättsfall, utan om ett rådande synsätt i svensk journalistik.
I rapporteringen om den för åtta mord dömde Thomas Quick tycks landets mest inflytelserika redaktioner på sistone ha kastat loss från elementära yrkesetiska principer.
I spåren av ett par SVT-dokumentärer och ett resningsbeslut i Svea hovrätt har medierna satt såväl källkritik som kritiskt granskande på undantag och gjort sig själva till aktör i ett tragiskt och juridiskt kontroversiellt rättsfall.

Alltsomoftast matas landets nyhetskonsumenter nu med ”nya uppgifter” om Quickärendet och ”avslöjanden” om hur delar av rättssystemet rättssystemet tricksat och manipulerat för att fixa fram fällande domar i olika domstolar. Att sanningshalt och bevisvärde ifrågasätts av utredare och åklagare hindrar inte att rubriksättarna kan förklara Quick oskyldig till allt och det svenska rättssystemet bankrutt.
Med all önskvärd tydlighet blir det mediala stämningsläget uppenbart när SVT-journalisten Hannes Råstam på DN Debatt 17/3  avslöjar ”en hemlig gömma” hos Sundsvallspolisen där 13 pärmar med viktigt utredningsmaterial om Quick har förvarats.
Snabbt och utan att närmare kontrollera fakta vidarebefordras nyheten; först av nyhetsbyrån TT, sedan av de stora dagstidningarna på nätet och nyhetssändningarna i radio och tv. När det i ett senare skede framkommer att de hemliga pärmarna är en del av den så kallade ”slasken”, prydligt diarieförda hos polismyndigheten och icke undanhållna varken advokater eller åklagare blir den mediala uppståndelsen mindre omfattande.
Flera redaktioner väljer att inte alls publicera dementierna, uppgifterna om den hemliga gömman och de 13 pärmarna tonas ned samtidigt som Quicks advokat Thomas Olsson utlovar nya avslöjanden.
Ett par dagar senare är det dags; i en kriminalteknisk analys konstateras att två förkolnade benbitar inte är av ben. Enligt Thomas Olsson har fyndet av benbitarna haft stor symbolisk betydelse i tingsrättens fällande dom mot Thomas Quick i det så kallade Theresemordet.
Att åklagarsidan hävdar motsatsen; nämligen att benbitarna är en omständighet som domstolen inte fäst något stort avseende vid, ger inga rubriker. Av domstolens beslut framgår att benbitarna ”inte kan binda Thomas Quick till mordoffret men i någon mån talar för att hans berättelse är riktig”.
Detta nämns i förbigående – av vissa medier.

Oavsett om Quick är en brutal seriemördare eller ett oskyldigt offer, är det ett vitalt samhällsintresse att medierna lever upp till grundläggande krav på allsidighet och professionalitet i skildringen av viktiga rättsprocesser. I det perspektivet lämnar rapporteringen om Thomas Quick åtskilligt i övrigt att önska.
Så har medierna exempelvis gett minimalt utrymme åt det faktum att Svea hovrätt i sitt resningsbeslut från 2009 underkänner stora delar av det ”nya material” som framkommit i debatten.
Uppgifterna i två SVT-dokumentärer om att Quicks medicinering varit avgörande för hans erkännanden, utgör enligt hovrätten ingen grund för resning. Samma bedömning gör hovrätten när det gäller de uppmärksammade avslöjandena om mygel och fusk i förundersökningsarbetet.
Det är tredje gången som den typen av anklagelser avvisas av tunga juridiska instanser – tidigare har justitiekanslern och riksåklagaren dragit samma slutsats som Svea hovrätt. Beslutet om resning grundar hovrätten i stort sett uteslutande på det faktum att Quick har tagit tillbaka sina erkännanden.
Hur många redaktioner har rapporterat det?

När mediala aktörer blir representanter för ett speciellt intresse finns det anledning att vara på sin vakt. Förutom den märkliga självuppfattningen är det minst sagt problematiskt när redaktioner eller enskilda journalister förvandlar sig själva till ombud för en av parterna i ett rättsfall.
Redaktionen för Dokument inifrån må ha gjort ett gott journalistiskt hantverk i arbetet med sin Quickgranskning – icke desto mindre har redaktionen under resans gång övergått från att vara granskande till att bli Quicks faktiska försvarare. Komplikationerna är uppenbara; i värnet av sina egna hypoteser finns inte utrymme för relevanta men kritiska vittnesmål och invändningar.
För TV8 berättar en person som utsatts för ett brutalt mordförsök av Thomas Quick hur hans erfarenheter av gärningsmannen ratades i SVT:s Quickdokumentärer. Vittnesmålet om en fullständigt känslokall, nyckfull och våldsam Thomas Quick platsade inte i det upplägg som gick ut på att visa den morddömdes oskuld.
Få om ens någon medieföreträdare har i dag möjlighet att bedöma om Thomas Quick är skyldig eller oskyldig – det kan diskuteras om det ens är journalistikens uppgift att avgöra skuldfrågan i juridiskt omstridda processer. Mediernas uppgift är att granska rättsväsendet och dess företrädare, samt att att skildra allvarlig brottslighet och viktiga rättsfall.
När SVT:s program Dokument inifrån gör gemensam sak med Quicks advokater, och när de stora nyhetsredaktionerna oreflekterat följer efter, uppstår en allvarlig obalans – väsentliga perspektiv rationaliseras bort i rapporteringen om ett av Sveriges viktigaste rättsfall.

Lars Adaktusson
kulturen@expressen.se

Fotnot. I kväll kl 22 medverkar Christer van der Kwast i Angeläget med Adaktusson i TV8.