I början av sommaren spreds ett blogg-inlägg av Peter Sunde, en gång ansikte utåt för fildelningssidan Pirate Bay, som en viral löpeld på sociala medier. Inlägget, en kopia av Sundes nådeansökan till regeringen, är ett frontalangrepp på den svenska rättsstaten och rymmer anklagelser om jäv och politiskt färgade domslut. "Jag tror inte på min chans att få nåd", skriver Sunde. "Jag vill mest få ett undertecknat brev från staten om att de ignorerar sina misstag."
2009 dömdes han till fängelse och miljonbelopp i skadestånd för medhjälp till brott mot upphovsrättslagen. Men Sundes öde är inte bara ett juridiskt exempel, det fungerar också som sedelärande påminnelse om historiens ofta ironiska vändningar.
Pirate Bay revolutionerade den etablerade skivindustrin, eldade på en utveckling i vardande, men i en brytningstid – samma skivbolagsföreträdare som krävde stränga straff för Sunde och hans medarbetare tillstår nu öppet betydelsen av deras arbete.
Rättsprocessen mot Pirate Bay ägnas inte mer än ett fåtal meningar i Rasmus Fleischers doktorsavhandling Musikens politiska ekonomi. Men som historiskt exempel betraktat är den symptomatisk för hur musiklivet och kulturen i stort reglerats, en utveckling Fleischer åtagit sig att blottlägga på över 600 koncentrerade sidor. Med hjälp av kronologiska stolpar, och med utgångspunkt i kritisk teoribildning som manar till ytterligare fördjupning, redogörs för den moderna svenska upphovsrättens födelse och utveckling. Han gör nedslag i de svenska folkparkernas framväxt, det sena 70-talets krav på en särskild diskotekavgift och den svenska proggrörelsens modernitetsskräck.
Historiens oundvikliga gång: För varje ny teknisk och kulturell landvinning, ny kraft från mer eller mindre inflytelserika samhällsaktörer att motarbeta utvecklingens initiativtagare.
Begränsad endast av avhandlingsformens inneboende nödtorft tecknar Fleischer bilden av ett kulturpolitiskt slagfält där politiker, jurister, skivbolag och musiker under ett sekel utkämpat slag om frågor som fortfarande står utan tillfredsställande svar. Är musiker konstnärer eller lönearbetare? Hur garantera försörjning åt en yrkesgrupp, när produkten yrkesgruppen producerar inte kan värderas i kronor och ören?
Trots sitt väldiga omfång lämnar Musikens politiska ekonomi läsaren med fler frågor än svar. Redogörelsens stora förtjänst är dess ovilja att servera färdiga lösningar på svåra problem, en fullständig bild av ett ofullständigt förlopp. Historien, förstår man under läsningen, är ingenting annat än ironisk. Dess stora förlorare, är inte sällan också dess nyckelgestalter.
Niklas Elmér