Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Raskrigaren som levde ett dubbelliv

Herman Lundborg och Maja Hagerman.

Blandjude. Kriminell. Densamme. "Avvikande" etnicitet.

BESATT. 1919 publicerades Herman Lundborgs "Svenska folktyper", där "avvikande" etniciteter kategoriserades med storslagen nit.

Foto: Pressens Bild
Vetenskapsjournalisten Maja Hagerman. Foto: Cato Lein

Med Rasbiologiska institutet lade Herman Lundborg grunden till Förintelsens systematik.

Per Wirtén knockas av en biografi som blåser dammet av hans och allas vår historia.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SAKPROSA

MAJA HAGERMAN

Käraste Herman. Rasbiologen Herman Lundborgs gåta

Norstedts, 402 s.

1910 började psykiatrikern och läkaren Herman Lundborg kalla sig rasforskare. Under ett fältarbete i Blekinge hade han läst rasbiologen Arthur de Gobineau och dragit slutsatsen att mörk hudfärg och kort skalle signalerade svajig karaktär och låg begåvning. På det blåsiga Listerlandet satte han i gång att mäta skallar. Han hade hittat sin mission.

I dag framstår hans fixering vid långskallar och kortskallar som gåtfull. Men då var den integrerad i en växande vidsträckt vetenskap på väg mot sitt crescendo i tysk förintelsepolitik.

Hela det moderna Europa vilar på rasfilosofisk grund och Sverige ansågs länge vara ett unikt rasrent germanskt land. Herman Lundborgs mätningar förvandlade Uppsala universitet till en av rasforskningens spjutspetsar. Under några korta år hade hans rasbiologiska institut tätplats i vandringen mot Auschwitz.

 

Rasfrågan som tickande bomb

Jag undrar hur många timmar Maja Hagerman suttit i oglamorösa arkiv, lutad över brev, protokoll och kvitton för att kunna spåra Lundborgs vägar. Hon blåser undan dammet, andas ut över tiden och sätter människorna i rörelse.

Berättelsen är samtidigt förbryllande, klargörande och förskräckande. När Rasbiologiska institutet öppnades 1922 var det resultatet av hårt arbete från ett litet men uthålligt nätverk av framstående professorer. Lundborg var både forskare som etablerade sanningar och opinionsbildare som försökte omsätta dem till en samhällsanda. Hans energi var utmattande. Hagerman summerar hans uppfattning som "att rasfrågan är en tyst tickande men tidsinställd bomb riktad rakt in i samhällets kärna, mot folket självt."

 

Jimmie Åkessons skräck lika stor

Ingen kan läsa "Käraste Herman" utan att slås av paralleller till 2015. Herman Lundborgs skräck för rasblandning var lika stark som Jimmie Åkessons är för kulturblandning. Med några små begreppsförskjutningar från biologi till kultur låter citat från 1920-talet läskigt välbekanta.

Hagermans ena insats är att hon placerar Lundborg i ett större sammanhang. Hans kontakter med tyska universitet vilade på gemensam övertygelse. Men i motsats till sina kolleger i München, som med tiden fick viktiga uppdrag i det nazistiska dödsmaskineriet, var han inte fixerad vid judarna utan vid samerna.

 

Lågt stående samer och finnar

Under 22 år var han på ständigt långa resor i Lappland för att fotografera, mäta och rasbestämma invånarna. Han tyckte sig se ett ödesdigert raskrig mellan civiliserade svenskar och lågt stående samer och finnar på orter som Årosjokk och Övre Soppero. Utgången verkade given. Men rasblandningen drog fram som en nedbrytande epidemi. Den måste stoppas.

Hans resor sammanföll med samernas kanske mest avgörande nederlag: tvångsförflyttningar, nya gränsdragningar och medvetet framkallad söndring. Det enda jag saknar i Hagermans bok är en fördjupad diskussion om möjliga samband mellan hans verksamhet och den svenska statens framryckning.

Den andra stora insatsen är att Hagerman med intersektionell blick uppmärksammar Hermans kvinnor. Under resorna i Lappland fanns alltid unga kvinnor med som assistenter. I allmänhet samer eller finsktalande. En del var hans älskarinnor. Några blev gravida.

 

Rasbiologens dubbelliv

I Uppsala väntade hans hustru Thyra på väg mot sammanbrott. Där finns naturligtvis ett pikant skvallervärde. Rasbiologens dubbelliv med de underlägsna. Men det verkar inte vara därför Hagerman spårar hans sexliv, utan eftersom det klargör hur rasismens kunskapsparadigm, maktordningar och övergrepp binder samman ras, klass och kön. Han förstörde människor. Hans privata liv var som ett slags intimisering av en större politisk idé.

Ja, jag tror att det är just därför Maja Hagermans bok blir så infernaliskt berörande. Jag läser och jag kommer inte kunna glömma. Men det finns ytterligare en orsak till att den framkallar illamående.

Sida efter sida jagades jag under läsningen av den enkla frågan varför. Vad var poängen med alla dessa mätningar? Rasbiologiska institutet registrerade 75 000 svenskar. Skallmått, ögonfärg, näsbredd, blygdhår och annat hamrades in på hypermoderna hålkort från IBM och sammanställdes i långa listor. Syftet var "en rasbiologisk inventering av vårt eget folk" för att "skydda folket från farliga inre fiender", förklarade Lundborg. Men vad betydde det, egentligen?

En gåva till nazisterna

Svaret dröjer till sista kapitlet. När Hagerman grävde ner sig i tyska arkiv upptäckte hon nästan exakt samma hålkort och registreringssystem som i Uppsala. Herman Lundborg utvecklade helt enkelt de tekniker och modeller för enhetliga mätningar och massregistreringar som sedan tacksamt övertogs av den tyska förintelsepolitiken. Han deltog i uppfinnandet av en modern statlig mordindustri. Utan hans insatser hade sorterandet och dödandet förmodligen inte blivit lika effektivt.

Men när Förintelsen tog fart hade Herman Lundborg gått i pension och institutet efter en hård strid 1935 lagt om kursen. Hans livsverk städades ut. Den vanliga historieskrivningen har gett äran till fyra socialdemokratiska män. Maja Hagerman antyder en annan förklaring till hans fall.

1926 kom hans lappländska älskarinna Maria Isaksson till Uppsala. I hans pärmar var hon definierad som "blandras", antagligen med samisk och så kallad östbaltisk karaktär, som det hette. Hon installerades på institutet som städerska - det är förfärligt att läsa.

Ett år senare föddes deras gemensamma barn. Alla förstod läget. Hans trovärdighet som rasbiolog och hätsk fiende till all rasblandning raserades obevekligt, dag för dag. Till sist återstod ingen alls.

 

Älskarinnans hämnd

Maria var stark och företagsam. Det verkar faktiskt ha varit hon som genom sin blotta närvaro som "rasblandad" rev ner hela det svenska rasbiologiska forskningsprojektet, som en underbar hämnd mot hela skiten. Till sist gifte de sig. Han avled 1943. Hon flyttade in i det uppstädade Rasbiologiska institutets vaktmästarbostad. Och jag är ohjälpligt förbannad över att han inte fick leva några år till och tvingas se bilderna från Bergen-Belsen.

Men varför envisas Maja Hagerman med att berätta om det förflutna i presens? Så irriterande. Det är ett billigt trick för att skapa dramatik hon inte behövt. Dramat är så magnifikt ändå.

 

Följ Expressen Litteratur och Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!