Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Rasklyftan har blivit synligare med Obama

Fem poliser sköts ihjäl i Dallas i natt.
Foto: Smiley N. Pool / AP TT NYHETSBYRÅN
Barack Obamas presidenttid blev inte det lugn utan rasmotsättningar som många hade hoppats på.
Foto: Ron Sachs / CNP / POLARIS POLARIS IMAGES
Demonstranter från rörelsen Black lives matter.
Foto: Keiko Hiromi

I natt sköts fem poliser ihjäl i Dallas i anslutning till en protest mot polisvåld mot svarta.

Johan Anderberg skriver om ett land där man trodde att valet av en svart president skulle förpassa rasfrågan till historien – men där det blev precis tvärtom.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

I våras släppte HBO den rafflande tv-filmen ”All the Way”. Den handlar om Lyndon Johnsons wheelande och dealande för att få igenom Civil Rights Act – lagen som förbjöd rasdiskriminering och segregering i USA.

Det finns en scen i filmen när Lyndon Johnson nyss flyttat in i Vita huset. Presidenten har besök av partikamraten och senatorn Richard Russell när sekreteraren plötsligt kommer in i Ovala rummet.

Martin Luther King ringer”, säger hon.

Senatorn tittar strängt på presidenten, som till sist får tillbaka fattningen och säger:

”Säg till honom att jag är upptagen”.

I nästa scen får sekreteraren sparken. Johnson kan inte jobba med någon som inte fattar att man inte kan avslöja för Georgiasenatorn Russell att man samtidigt talar med Martin Luther King.

Johnsons politiska fingertoppskänsla var omvittnad, men scenen säger också något om svartas rättigheter i USA.

Man har alltid behövt smyga in dem. Säga åt den amerikanska majoriteten att blunda och gapa, och sedan trycka in allt i munnen på dem.En kreativ lagstiftningsmanöver från Abraham Lincoln gjorde slut på slaveriet. Ett domstolsbeslut från Högsta domstolen gjorde slut på segregeringen i skolor.

Svarta aktivister må ha övertygat vita politiker att stödja deras kamp, men politikerna har haft betydligt svårare att övertyga sina väljare.

Så de har tvingats smyga.


Amerikanerna mer oroliga för rasfrågan

Valet av Barack Obama 2008 var ett brott mot den traditionen. Osannolikt nog valde amerikanerna en svart man till president.

Vad var det som hade hänt?

När Obama svor presidenteden, en kall dag i januari 2009, gick jag runt i folksamlingen och frågade några av de 1,8 miljoner människor som vallfärdat till huvudstaden.

Vad hoppades de på?

Många av svaren handlade om att det var ett nytt USA som såg dagens ljus: ett varmare, mindre polariserat land. Det gick att sammanfatta i det svåröversatta ordet ”post-racial”, som under valrörelsen ofta använts för att beskriva Obamas budskap.

Allt blev tvärtom.

Åtta år senare, i ett reportage för Fokus, träffade jag några av människorna igen; deras mörka bild av rasrelationerna var slående.

Sorgen handlade om hur Obama behandlats, att han avtvingats sitt födelsebevis, att en motståndare ropat ”lögnare” till honom under hans State of the Union-tal, att han delegitimiserats.

Och den handlade om Donald Trump:

”När Trump säger ’Make America Great Again’? Vad betyder det? Att det ska bli bra så fort det inte längre bor en svart man i Vita Huset?” sade en kvinna.

Det går aldrig att förstå USA utan att förstå rasfrågan. Men den har aldrig varit så central för det här landet som de är nu.

Inte sedan Gallup började ställa frågan har amerikanerna varit så oroliga för rasrelationerna som de är nu.


Åren med Obama

Det är nog dags att skriva om berättelsen om valet av Obama. Det som många hoppades på då – att rasfrågan var överspelad – visade sig vara en naiv förhoppning.

Valet av Obama blev inget slut. Det blev en startpunkt.

Det blev en startpunkt för svarta människor att på allvar vara en del av den politiska processen.

Barack Obama har långsamt, kanske motvilligt, men allt tydligare, axlat rollen som katalysator. Utan hans ord om att Trayvon Martin – som sköts till döds i Florida i februari 2012 – hade kunnat vara hans son, hade diskussionen om polisvåld mot svarta aldrig nått orkanstyrkan.

Det är så man måste förstå Black Lives Matter-rörelsen. Det är så man måste förstå de skaror som dykt upp för att se en knarrig gammal gubbe, Bernie Sanders, stå och tala om giriga banker. Det är så man måste förstå stödet för Donald Trump.

Det här är ett USA som förändras snabbare än det gjort sedan 1960-talet.

Och det är ingen som smyger längre. På kort tid har allt kommit upp till ytan.


LÄS MER: Fem poliser ihjälskjutna vid skottlossningen i Dallas

Väldigt långt kvar

Det vidriga dåd i Dallas som vi än så länge vet lite om påminner om de konvulsioner som drabbade amerikanska samhället på 1960-talet.

Det påminner om i stort sett varenda kris som drabbat landet sedan dess begynnelse.

De olösta relationerna mellan svarta och vita ledde fram till ett inbördeskrig på 1860-talet, till upplopp i början av förra seklet, till lynchningar i södern, till kravaller i storstäderna på 1960-talet.

Och under lika lång tid har man hoppats på något annat. Redan 1881 – knappt två decennier efter slaveriets avskaffande – talade president James Garfield om den amerikanska historien som en resa med ett oåterkalleligt mål.

Han talade om ”den slutgiltiga försoningen”.

Åren med Obama har onekligen tagit USA närmare dit. Men de har också påmint världen om att det är väldigt långt kvar.