Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Rasande och roligt om ras på Unga Klara

"X" på unga klara. Pablo Leiva Wenger, Nidhal Fares, Bianca Cruzeiro, Jeff Lindström, Klas Lagerlund och Malou Zilliacus. Foto: Marguerite Seger

Isa Andersson ser Farnaz Arbabi skriva historia på Unga Klara i Stockholm.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

TEATER

X

Av Dimen Abdulla, Erik Uddenberg, Farnaz Arbabi, Molly Uddenberg med flera

Regi Farnaz Arbabi

Unga Klara, Stockholm

Ålder 16+

Speltid 2 t.

Att Selma Lagerlöf hade kopplingar till rasbiologiska institutet är kanske inte den omedelbara associationen till den litterära giganten på våra tjugokronorssedlar. Att Carl von Linné (som ju pryder hundringen) lade grunden till den moderna rasismen är förmodligen mindre bekant än hans systematisering av växter och djur.

Efter en vansinnigt rolig och drabbande helafton om Sveriges rasistiska och koloniala historia på Unga Klara kommer detta vara en självklar tankefigur. Det är som om någon har dragit ur proppen ur den svenska självgodheten och fram väller en vårflod av smutsgrått avloppsvatten.

 

I föreställningen "X", en titel som syftar på Sveriges gömda och glömda historia, varvas personliga berättelser med lektioner i vårt mörka förflutna av en sprallig 14-mannaensemble, där Unga Klaras skådespelare samspelar med studenter från Stockholms dramatiska högskola. Scenerna avlöser varandra - från en discodansande Drottning Kristina som tar selfies med publiken och storhetsvansinnesfnittrande inrättar svensk slavhandel - till dagsaktuella vittnesmål om nerbrända romska tältläger och islamofobi.

Även mindre tydliga rasistiska föreställningar behandlas. Den tysta vithetsnormen. De välmenande kommentarerna om någons afro. Angelika Prick vittnar om hur det känns att minst 35 objudna par händer per vecka tar i hennes hår som en slags offentlig handduk.

 

Manuset bygger såväl på gruppens egna erfarenheter som på texter av bland annat regissören Farnaz Arbabi. Historielektionerna är stundtals hysteriskt roliga, fyllda av grisnäsor, peruker och fuldans. De tvära kasten mellan humor och allvar gör det ibland svårt att få föreställningen att bottna och skapar inte självklara bryggor till vår tid. Det gör däremot samtidsberättelserna, ofta framförda som monologer.

Det finns dem som utmärker sig lite extra, Jeff Lindström är en komisk talang som vi lär få se mer av. David Arnesen ger prov på fin närvaro i både lustfyllda och allvarstyngda scener. Särskilt i den monolog om sin judiska mormor som undkom koncentrationslägret. Och de släktingar som inte gjorde det.

 

Pjäsen gestaltar i mångt och mycket den debatt som rasat kring "Lilla Hjärtat", "Tintin i Kongo" eller huruvida Pippis pappa ska vara negerkung eller icke. Hur förhåller vi oss till vårt rasistiska förflutna? Vem har tolkningsföreträdet?

Som forum är landets ungdomsscener ofta överlägsna det internt rättrådiga mullret på landets kultursidor kring identitetspolitik eller, låt säga, stereotyper i barnkulturen. Just här finns den nyfikenhet, öppenhet och tolerans som många gånger fattas det offentliga samtalet. Här blir vi upplysta utan att bli uppläxade. Vid historielektionens slut ryms lika många uppsträckta frågande händer som utsträckta.

 

Isa Andersson

kulturen@expressen.se

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!