Drabbas man av en långvarig depression är det en stor fördel om man har lite humor. I stunden är det förstås svårt att skratta, fullt upptagen som man är med att hantera det bottenlösa mörker som tagit bröstet i besittning. Men efteråt, när signalsubstanserna letat sig upp till acceptabla nivåer igen, kan man förhoppningsvis se tillbaka på vissa episoder med ett snett leende.
Fanny Agazzi har den förmågan. I några scener i serieboken "Tack och förlåt" undrar jag nästan om hon tagit rygg på mig under mina sämsta perioder. Bara en människa i djup kris skäller ut en kontaktsökande katt, eller bryter ihop för att kläderna i garderoben inte passar. Minsta dammkorn blir till ett oöverstigligt berg av ångest.
Serierutorna exploderar
För det här är en berättelse som osar av desperation: samma kväll som Fanny får ett missfall, ringer hennes expojkvän Johnny. Deras gemensamma vän - Fannys bästis - Nabil har dött, 26 år gammal.
Sorgen är ingen rationell reskamrat, och sällan har den väl skildrats lika uttrycksfullt som här. Serierutorna exploderar i taggiga tuschteckningar under de första akuta dygnen. Parallellt med berättelsen om Fannys och Nabils vänskap löper också en annan tråd: drömmen om ett barn. Fanny och hennes sambo Elias kämpar för att bli gravida, men utan framgång.
Respekt!
Så växer smärtan över döden och livet fram i ett mörkt växelspel över alltings jävlighet. Mot slutet är Fannys förtvivlan nästan outhärdlig att ta del av. Hon sätter sig - precis som ledsna människor ofta gör - tills doms, över sin omgivning men främst över sig själv:
"Vidriga as! Ditt straff blir att förlora ett barn och att det fastnar i din kropp!", dundrar rösterna i huvudet.
Att våga skildra sina egna tillkortakommanden på ett så hudlöst sätt är värt all respekt.
Följ Expressen Kultur och Litteratur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.