Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Rasande farväl tas i Fanny Agazzis roman

Fanny Agazzi. Foto: Johanna Arnström
"Tack och förlåt".
Ur romanen.

Björn Barr om Fanny Agazzis "Tack och förlåt", en serieroman som osar av desperation.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

GRAFISK ROMAN

FANNY AGAZZI
Tack och förlåt
Syster förlag, 135 s.

Drabbas man av en långvarig depression är det en stor fördel om man har lite humor. I stunden är det förstås svårt att skratta, fullt upptagen som man är med att hantera det bottenlösa mörker som tagit bröstet i besittning. Men efteråt, när signalsubstanserna letat sig upp till acceptabla nivåer igen, kan man förhoppningsvis se tillbaka på vissa episoder med ett snett leende.

Fanny Agazzi har den förmågan. I några scener i serieboken "Tack och förlåt" undrar jag nästan om hon tagit rygg på mig under mina sämsta perioder. Bara en människa i djup kris skäller ut en kontaktsökande katt, eller bryter ihop för att kläderna i garderoben inte passar. Minsta dammkorn blir till ett oöverstigligt berg av ångest.

Serierutorna exploderar

För det här är en berättelse som osar av desperation: samma kväll som Fanny får ett missfall, ringer hennes expojkvän Johnny. Deras gemensamma vän - Fannys bästis - Nabil har dött, 26 år gammal.

Sorgen är ingen rationell reskamrat, och sällan har den väl skildrats lika uttrycksfullt som här. Serierutorna exploderar i taggiga tuschteckningar under de första akuta dygnen. Parallellt med berättelsen om Fannys och Nabils vänskap löper också en annan tråd: drömmen om ett barn. Fanny och hennes sambo Elias kämpar för att bli gravida, men utan framgång.

Respekt!

Så växer smärtan över döden och livet fram i ett mörkt växelspel över alltings jävlighet. Mot slutet är Fannys förtvivlan nästan outhärdlig att ta del av. Hon sätter sig - precis som ledsna människor ofta gör - tills doms, över sin omgivning men främst över sig själv:

"Vidriga as! Ditt straff blir att förlora ett barn och att det fastnar i din kropp!", dundrar rösterna i huvudet.

Att våga skildra sina egna tillkortakommanden på ett så hudlöst sätt är värt all respekt.

 

Följ Expressen Kultur och Litteratur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!